Kan jag få välja själv?
-
Avregistrerad användareJag vet att denna sida premierar livet i fokus och det tycker jag verkligen är bra. Men var kan vi som verkligen har bestämt oss få kommunicera? Jag har velat lämna detta liv i 30 år, ingen kan säga att det är överilat. Jag har en sak som gör att jag finns här idag och det är min mor. Jag vill, eller jag KAN inte, utsätta henne för faktumet att jag inte längre finns i denna värld. Jag försöker dagligen vara en bra medborgare, försöker göra ett bra jobb varje dag på jobbet eftersom det handlar om liv och död för andra levande varelser. Men jag vill kunna lämna denna värld när JAG vill. Varför är det så svårt att få känna så? Jag förstår att man inte ska uppmuntra människor att ta ett beslut som avslutar deras liv om de inte verkligen, verkligen tänkt igenom det och bestämt det. Men det finns faktiskt människor i denna värld som INTE vill leva. Kan v iockså få känna en samhörighet någonstans? Jag tänker då mest det dåliga samvete man lämnar efter sig. Det är väl ingen som vill ha en dotter, syster, moster, faster etc som “tagit livet av sig”? Men jag kanske någonstans vill bestämma över mitt eget liv utan att skämmas. Jag har tagit kontakt med Dignitas i Schweitz och det är en väldigt svår byråkrati innan man kan komma igenom sin mångåriga önskan att slippa det jordeliv vi tilldelats. Jag kanske inte “ville” eller “borde” fötts i denna tid? Jag kanske faktiskt har ett tillstånd som gör att jag väljer. Jag VILL inte leva i denna värld. Men tydligen är det bättre, rent byråkratiskt, att jag slänger mig framför ett tåg så att familjefäder/-mödrar ska skrapa ihop resterna av mig på ett järnvägsspår än att jag kan få ett värdigt slut, och framför allt- ingen ska behöva skrapa ihop det som finns kvar av min lekamen och ha ett bestående minne av denna obehagliga upplevelse.
Avregistrerad användareHej, Pink Nerani. Hur mår du egentligen och vad är det som gör att du längre inte vill leva?
Jag finns här om du vill prata med någon, och som du säger så har du din mor som du lever för och det är bra. Använd din kärlek till din mor för att finna styrka och hopp när det känns tungt och tufft. Livet är inte statiskt, det går upp och ner och det kommer vara jäkligt tungt emellanåt.
Sköt om dig!Jag vet att denna sida premierar livet i fokus och det tycker jag verkligen är bra. Men var kan vi som verkligen har bestämt oss få kommunicera? Jag har velat lämna detta liv i 30 år, ingen kan säga att det är överilat. Jag har en sak som gör att jag finns här idag och det är min mor. Jag vill, eller jag KAN inte, utsätta henne för faktumet att jag inte längre finns i denna värld. Jag försöker dagligen vara en bra medborgare, försöker göra ett bra jobb varje dag på jobbet eftersom det handlar om liv och död för andra levande varelser. Men jag vill kunna lämna denna värld när JAG vill. Varför är det så svårt att få känna så? Jag förstår att man inte ska uppmuntra människor att ta ett beslut som avslutar deras liv om de inte verkligen, verkligen tänkt igenom det och bestämt det. Men det finns faktiskt människor i denna värld som INTE vill leva. Kan v iockså få känna en samhörighet någonstans? Jag tänker då mest det dåliga samvete man lämnar efter sig. Det är väl ingen som vill ha en dotter, syster, moster, faster etc som ”tagit livet av sig”? Men jag kanske någonstans vill bestämma över mitt eget liv utan att skämmas. Jag har tagit kontakt med Dignitas i Schweitz och det är en väldigt svår byråkrati innan man kan komma igenom sin mångåriga önskan att slippa det jordeliv vi tilldelats. Jag kanske inte ”ville” eller ”borde” fötts i denna tid? Jag kanske faktiskt har ett tillstånd som gör att jag väljer. Jag VILL inte leva i denna värld. Men tydligen är det bättre, rent byråkratiskt, att jag slänger mig framför ett tåg så att familjefäder/-mödrar ska skrapa ihop resterna av mig på ett järnvägsspår än att jag kan få ett värdigt slut, och framför allt- ingen ska behöva skrapa ihop det som finns kvar av min lekamen och ha ett bestående minne av denna obehagliga upplevelse.
Du skriver väldigt bra och jag håller med dig mycket i det du skriver. Man ska själv kunna bestämma över sitt eget liv och död. Tror att det som gör det så tabu att prata om är att det anses som att samhället har misslyckats om folk inte vill leva. Det som antagligen blir svårt är att veta om det är ett noga genomtänkt beslut. För om folk ska kunna få dödshjälp så är det också någon som ska behöva ta det beslutet att personen i fråga får det. För att man ska kunna veta att det är noga genomtänkt så skulle man kunna göra så att man en gång i månaden i ett halvår eller en gång varannan månad i ett år får besöka en läkare. Läkaren ställer en rad frågor och om resultatet i slutet tydligt visar att man faktiskt vill avsluta sitt liv så får man godkännande till dödshjälp. Jag inser att 6 – 12 månader är en lång tid men det är ett stort och viktigt beslut och den som nu ger godkännandet måste känna att det är vad personen verkligen vill. Läkaren (eller vem det nu är) ska inte behöva ifrågasätta sitt beslut och må dåligt utav det.
Jag vet att självmord och dödshjälp är lite tabu men det är en stor mängd människor som känner så, då är det bättre att man kan prata om det än att sopa det under mattan och låtsas som att allt är bra.
Sen är det som du säger bättre om de kan få dö med värdighet istället för att det ska behöva påverka fler människor än ens närstående, vilket ett självmord ofta gör.Jag vet att denna sida premierar livet i fokus och det tycker jag verkligen är bra. Men var kan vi som verkligen har bestämt oss få kommunicera? Jag har velat lämna detta liv i 30 år, ingen kan säga att det är överilat. Jag har en sak som gör att jag finns här idag och det är min mor. Jag vill, eller jag KAN inte, utsätta henne för faktumet att jag inte längre finns i denna värld. Jag försöker dagligen vara en bra medborgare, försöker göra ett bra jobb varje dag på jobbet eftersom det handlar om liv och död för andra levande varelser. Men jag vill kunna lämna denna värld när JAG vill. Varför är det så svårt att få känna så? Jag förstår att man inte ska uppmuntra människor att ta ett beslut som avslutar deras liv om de inte verkligen, verkligen tänkt igenom det och bestämt det. Men det finns faktiskt människor i denna värld som INTE vill leva. Kan v iockså få känna en samhörighet någonstans? Jag tänker då mest det dåliga samvete man lämnar efter sig. Det är väl ingen som vill ha en dotter, syster, moster, faster etc som ”tagit livet av sig”? Men jag kanske någonstans vill bestämma över mitt eget liv utan att skämmas. Jag har tagit kontakt med Dignitas i Schweitz och det är en väldigt svår byråkrati innan man kan komma igenom sin mångåriga önskan att slippa det jordeliv vi tilldelats. Jag kanske inte ”ville” eller ”borde” fötts i denna tid? Jag kanske faktiskt har ett tillstånd som gör att jag väljer. Jag VILL inte leva i denna värld. Men tydligen är det bättre, rent byråkratiskt, att jag slänger mig framför ett tåg så att familjefäder/-mödrar ska skrapa ihop resterna av mig på ett järnvägsspår än att jag kan få ett värdigt slut, och framför allt- ingen ska behöva skrapa ihop det som finns kvar av min lekamen och ha ett bestående minne av denna obehagliga upplevelse.
Jag vet att denna sida premierar livet i fokus och det tycker jag verkligen är bra. Men var kan vi som verkligen har bestämt oss få kommunicera? Jag har velat lämna detta liv i 30 år, ingen kan säga att det är överilat. Jag har en sak som gör att jag finns här idag och det är min mor. Jag vill, eller jag KAN inte, utsätta henne för faktumet att jag inte längre finns i denna värld. Jag försöker dagligen vara en bra medborgare, försöker göra ett bra jobb varje dag på jobbet eftersom det handlar om liv och död för andra levande varelser. Men jag vill kunna lämna denna värld när JAG vill. Varför är det så svårt att få känna så? Jag förstår att man inte ska uppmuntra människor att ta ett beslut som avslutar deras liv om de inte verkligen, verkligen tänkt igenom det och bestämt det. Men det finns faktiskt människor i denna värld som INTE vill leva. Kan v iockså få känna en samhörighet någonstans? Jag tänker då mest det dåliga samvete man lämnar efter sig. Det är väl ingen som vill ha en dotter, syster, moster, faster etc som ”tagit livet av sig”? Men jag kanske någonstans vill bestämma över mitt eget liv utan att skämmas. Jag har tagit kontakt med Dignitas i Schweitz och det är en väldigt svår byråkrati innan man kan komma igenom sin mångåriga önskan att slippa det jordeliv vi tilldelats. Jag kanske inte ”ville” eller ”borde” fötts i denna tid? Jag kanske faktiskt har ett tillstånd som gör att jag väljer. Jag VILL inte leva i denna värld. Men tydligen är det bättre, rent byråkratiskt, att jag slänger mig framför ett tåg så att familjefäder/-mödrar ska skrapa ihop resterna av mig på ett järnvägsspår än att jag kan få ett värdigt slut, och framför allt- ingen ska behöva skrapa ihop det som finns kvar av min lekamen och ha ett bestående minne av denna obehagliga upplevelse.
Jag vet att denna sida premierar livet i fokus och det tycker jag verkligen är bra. Men var kan vi som verkligen har bestämt oss få kommunicera? Jag har velat lämna detta liv i 30 år, ingen kan säga att det är överilat. Jag har en sak som gör att jag finns här idag och det är min mor. Jag vill, eller jag KAN inte, utsätta henne för faktumet att jag inte längre finns i denna värld. Jag försöker dagligen vara en bra medborgare, försöker göra ett bra jobb varje dag på jobbet eftersom det handlar om liv och död för andra levande varelser. Men jag vill kunna lämna denna värld när JAG vill. Varför är det så svårt att få känna så? Jag förstår att man inte ska uppmuntra människor att ta ett beslut som avslutar deras liv om de inte verkligen, verkligen tänkt igenom det och bestämt det. Men det finns faktiskt människor i denna värld som INTE vill leva. Kan v iockså få känna en samhörighet någonstans? Jag tänker då mest det dåliga samvete man lämnar efter sig. Det är väl ingen som vill ha en dotter, syster, moster, faster etc som ”tagit livet av sig”? Men jag kanske någonstans vill bestämma över mitt eget liv utan att skämmas. Jag har tagit kontakt med Dignitas i Schweitz och det är en väldigt svår byråkrati innan man kan komma igenom sin mångåriga önskan att slippa det jordeliv vi tilldelats. Jag kanske inte ”ville” eller ”borde” fötts i denna tid? Jag kanske faktiskt har ett tillstånd som gör att jag väljer. Jag VILL inte leva i denna värld. Men tydligen är det bättre, rent byråkratiskt, att jag slänger mig framför ett tåg så att familjefäder/-mödrar ska skrapa ihop resterna av mig på ett järnvägsspår än att jag kan få ett värdigt slut, och framför allt- ingen ska behöva skrapa ihop det som finns kvar av min lekamen och ha ett bestående minne av denna obehagliga upplevelse.
Hej! Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar är inte ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du behöver få hjälp. Vi tror på dig
Hej! Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar är inte ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du behöver få hjälp. Vi tror på dig
Hej! Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar är inte ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du behöver få hjälp. Vi tror på dig
Han skrev att han har haft självmordstankar i 30 år. Att säga att det kommer att vända är nog inget han tror på i detta läge. Är det inte en ganska viktig att diskutera dödshjälp osv. Personer som trådstartaren tar nog stort avstånd från att prata med folk om hur han känner för att han vet att folk i princip kommer att klappa honom på huvudet och säga “Klart att du ska fortsätta leva (annars får vi låsa in dig “för din egen säkerhets skull”)”.
Är det inte bättre att ta dissektionen till hans nivå och diskutera det han pratar om istället för att ignorera det han skrev och säga samma sak som han säkert hört 100 gånger nu under dessa 30 år. Jag säger inte att självmord är något man ska stötta, det är en sista utväg och inget man ska kalla för “den enkla vägen”.
Avregistrerad användareJag har alltid haft känslan att jag är född i fel tidsera, jag passar inte in i detta samhälle. Detta bidrar till mina bekymmer idag, svårt att vara del av ett samhälle som jag inte alls känner mig bekväm i.
Instämmer med dig om att vi borde kunna få styra över vårt slut. Inte alla personer vill leva tills sjukdom eller ålderdom gör att det är dags att lämna denna plats. Men idag finns det inget värdigt sätt att få göra detta på. Vilket är oerhört tragiskt.
Jag har under denna sommar upplevt 2 självmord. Och tänk så mycket bättre de efterlevande skulle må om dessa personer fått lämna vår jord på ett stillsamt sätt. Om det inte varit denna tabu så kanske personerna även kunnat säga farväl till nära och kära. Varför är det enda som anses rätt att kämpa på ända in till slutet?
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.