Hem > Forum > Livet > Jag har slängt bort mitt liv

Jag har slängt bort mitt liv

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    Hej.

    Jag vet att jag bara har mig själv att skylla för hur mitt liv ser, men skammen och skulden har snart tagit över och jag orkar inte mer. Jag är ett misslyckande.

    Jag har aldrig haft något större ansvarstagande, läste aldrig vidare efter gymnasiet och har inte sparat en krona i mitt liv. Alla pengar har gått åt till att festa och annat dumt. Jag är fast på ett jobb jag vantrivs på, för att kunna betala räkningar och hyra på min hyresrätt. Jag har inga livsmål, inga ambitioner och inga drömmar längre. Åren går och jag börjar närma mig 30. Alla vänner har utbildningar, välbetalda jobb och stabila förhållanden. Jag har tagit avstånd från vänner senaste tiden för jag skäms över vem jag är och att jag har åstadkommit absolut noll i mitt liv. Min flickvän lämnade mig för ett tag sen, och då slog verkligheten in. Jag kommer aldrig aldrig att träffa någon igen, i synnerhet ingen lika bra som hon. Det enda jag gör och har gjort den senaste tiden är att tänka på döden, läsa om döden och om olika metoder. Jag är inte rädd för döden. Jag har redan skrivit brev till mina vänner, min pappa och min mamma. skulden, skammen och självhatet jag har går inte att tvätta bort. Jag kan inte se mig själv i spegeln längre. Jag kan inte längre prata med folk, för jag skäms för mycket. Det enda som håller mig från att avsluta mitt liv är tanken på att mina föräldrar ska vara tvungna att begrava deras son, speciellt mamma då hon är själv. Men samtidigt så hade det nog varit en tjänst, för jag klarar inget längre och vet inte hur jag ska lyckas åstadkomma något i livet, för att må bra igen. Jag jobbar, och kommer hem och lägger mig på soffan och gråter och är fast med tankar och röster som håller på att få mig att bli psykiskt sjuk. Jag orkar inte ens laga mat längre. Jag tror att slutet är nära, för jag orkar inte med tankarna och rösterna i huvudet längre, jag vill bara få sluta känna denna skam.

    Jag vet att det inte finns någon att beskylla förutom mig själv, och jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden 10 år. Jag hatar mig själv så fruktansvärt mycket, och det är befogat. Jag är verkligen misslyckad.

    Är det någon som känner igen sig? Jag vet inte vad jag ska göra, döden är den enda väg som känns rimlig just nu.

    Hej.

    Jag känner verkligen så mycket igen mig i det du säger om att skuldbelägga sig själv. Jag har också känt mycket skuld och skam över saker. Men skulden äter bara upp en inifrån. Det är inte värt det att gå och ångra saker hela livet. Det låter lite klyschigt men det som har skett förut har skett och vad du än gör kan du inte spola tillbaka tiden. Så är det bara och idag kan du inte göra någonting åt att du inte till exempel började utbilda dig tidigare. Men du är verkligen inget misslyckande!! Du är en bra person, en fin unik person som är värd att leva.

    Jag förstår att allt kan kännas skit när du jämför dig med dina vänner, men skit i dem och kör ditt egna race nu, det är ditt liv!!

    Det du har nu är tiden som finns framför dig. Död kommer du vara väldigt väldigt länge ändå, så det är onödigt att ta ditt liv. Det är just nu som du har möjlighet att leva och uppleva. Jag lovar dig att du har människor runt omkring dig som bryr sig väldigt mycket om dig, som älskar dig. Försök sträcka ut dig till dem och få hjälp med ditt mående. För jag tror det är steg ett, prata med någon, kanske med någon vän eller någon i familjen men framförallt en psykolog, så du kan få hjälp med hur du ska ta dig vidare från det här.

    Försök också bryta dig loss från gamla vanor, hur svårt det än kan vara. Börja ta mer promenader, lyssna på mer musik, försök sätta ett schema för dina dagar så du får rutiner och så vidare.

    Du kan också sätta dig ner och tänka lite på vilka utbildningar du tror skulle passa dig. Om du fick välja vad du ville, vad skulle du vilja jobba med? Världen ligger öppen för dig, jag lovar. Så länge du lever så är ingenting försent.

    Lycka till och ta hand om dig!! Kram❤️

    Trådstartaren

    Hej. Jag känner verkligen så mycket igen mig i det du säger om att skuldbelägga sig själv. Jag har också känt mycket skuld och skam över saker. Men skulden äter bara upp en inifrån. Det är inte värt det att gå och ångra saker hela livet. Det låter lite klyschigt men det som har skett förut har skett och vad du än gör kan du inte spola tillbaka tiden. Så är det bara och idag kan du inte göra någonting åt att du inte till exempel började utbilda dig tidigare. Men du är verkligen inget misslyckande!! Du är en bra person, en fin unik person som är värd att leva. Jag förstår att allt kan kännas skit när du jämför dig med dina vänner, men skit i dem och kör ditt egna race nu, det är ditt liv!! Det du har nu är tiden som finns framför dig. Död kommer du vara väldigt väldigt länge ändå, så det är onödigt att ta ditt liv. Det är just nu som du har möjlighet att leva och uppleva. Jag lovar dig att du har människor runt omkring dig som bryr sig väldigt mycket om dig, som älskar dig. Försök sträcka ut dig till dem och få hjälp med ditt mående. För jag tror det är steg ett, prata med någon, kanske med någon vän eller någon i familjen men framförallt en psykolog, så du kan få hjälp med hur du ska ta dig vidare från det här. Försök också bryta dig loss från gamla vanor, hur svårt det än kan vara. Börja ta mer promenader, lyssna på mer musik, försök sätta ett schema för dina dagar så du får rutiner och så vidare. Du kan också sätta dig ner och tänka lite på vilka utbildningar du tror skulle passa dig. Om du fick välja vad du ville, vad skulle du vilja jobba med? Världen ligger öppen för dig, jag lovar. Lycka till och ta hand om dig!! Kram❤️

    Tack för svaret, och tipsen. Det låter så lätt, men jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag har tappat livsgnistan helt. Jag har ingen drivkraft eller överlevnadsinstinkt kvar. Inga visioner, inga mål, ingen motivation, ingen kraft kvar. Jag har ingen självkänsla.

    Jag finner ingen glädje eller ro i någonting längre. Jag kan inte slappna av längre. När jag tänker tillbaka på de senaste tio åren får jag en känsla i kroppen som är helt obeskrivlig, den tar över mig. Och allt är mitt eget fel. Jag tror aldrig att jag någonsin kommer att känna genuin lycka igen, bara ångest över att jag kastade bort mitt liv.

    Mina vänner och familj vet att jag har mått dåligt (hade en period med panikångest för ett tag sen), men de vet inte hur det är nu. Och jag vågar inte säga hur illa det har blivit. För det är så jävla illa nu. Jag vet inte hur länge till jag klarar det här. De förtjänade bättre.

    Jag ber om ursäkt för att jag är pessimistisk, men jag vill bara sluta känna.

    Jag förstår om allt känns som skit just nu, och det är ok att det gör det. Men, jag tror innerligt att det kan förändras, även om du inte kan se det just nu. Jag tror du kommer kunna förlåta dig själv för att du ”kastat bort de senaste åren”. Du måste bara hålla ut, andas och ta dig igenom dag för dag.

    Och, våga prata med familj och vänner. Du kanske skäms något så otroligt just nu, men delar du med dig av vad som försiggår i ditt liv så tror jag en stor börda kommer släppa från dina axlar. Det verkar som att du känner att ditt misslyckande skulle vara en stor börda för dem och att ”de förtjänar bättre”, men jag är ganska säker på att de bara vill hjälpa dig. De bryr sig ju om dig, och vill ju inte att allt ska leda till att du ska begå självmord.

    Dock tror jag att du också behöver professionell hjälp. Tänk på att du absolut inte är någon börda för en psykolog, det är ju deras jobb att hjälpa sådana som dig.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.