Jag ger upp nu

[Azure Sodyso]

Jag mår jättedåligt. Jag är jämt och ständigt trött. Orkar nästan aldrig vara vaken med en hel dag. Måste alltid sova några timmar på eftermiddagen. Oavsett om jag bara varit hemma och gjort absolut ingenting eller om jag varit iväg några timmar. Jag blir alltid lika uttröttad. Jag jobbar inte speciellt mycket just nu. Det beror väll främst för mitt mående då jag inte har någon ork längre. Jag vill jobba så mycket som möjligt men kan inte för jag orkar inte rent fysiskt. Jag jobbar 2h i veckan och är jobbsökande men det går inget vidare.

Jag mår jättedåligt och orkar snart inte mer. Det känns som att jag har en kniv i bröstet. Det gör ont och mår väldigt dåligt. Jag har mörka tankar och har tappat min livslust. Det trycker och känns som en tyngd över bröstet.

Jag har kämpat så länge nu och jag har kommit dit att jag känner att det räcker nu! Jag har fått nog och vill bara få slut på all smärta jag känner.
Min hjärna går på högvarv 24/7
Kan inte sluta tänka på allting som är jobbigt. Det är nog därför som jag är trött hela tiden för min hjärna får aldrig vila.

Förut var jag en glad tjej som såg ljust på framtiden men någonstans på vägen så gick något väldigt fel. Idag är jag raka motsatsen av den tjejen jag tidigare varit. Jag känner inte igen mig själv längre. Ingen annan känner igen mig heller. Det är som att jag har blivit en helt annan person.
Det känns som att allt det mörka och dystra har tagit över mig och jag har blivit den personen. Det har dödat all min glädje och kämparglöd. För den finns inte kvar längre. Den lilla tjejen som jag en gång var är borta.
När jag var liten var jag alltid glad. Jag hade alltid ett leende på läpparna och skrattade hela tiden. Älskade livet! Oavsett vad som hände så fick det inte förstöra min dag. Så skulle säga att som barn var jag ganska okrossbar. För oavsett om allt runt omkring var katastrof så fortsatte jag min dag precis som att ingenting har hänt. Jag levde i min egen lilla bubbla och brydde mig inte så mycket som allt annat. Det enda jag fokuserade på var att jag själv och andra i min närhet som jag älskade mådde bra och var glad.
Men nått hände på vägen. För idag är jag långt ifrån allt det där. Jag har verkligen ingen ork och lust till någonting längre. Det känns nästan som jag levt i en lögn. Att andra har ljugit för mig och att jag har ljugit för mig själv. Jag ljög för mig själv och intalade mig själv att allt var bra trots att det egentligen inte var så. Jag lyckades tro på det länge och döljde allt det mörka. Jag döljde det för mig och för andra runt omkring inte skulle märka. För orkade inte bry mig och tänka på det. Men allt blev värre och jag började komma till insikt. Med tiden började jag också förstå mer. Jag förstod att världen inte såg ut så som jag trodde. Jag blev nertryckt så länge att jag inte inte kunde kontrollera det själv mer. Jag tappade allt. Jag fick en annan syn på världen och en annan syn på mig själv. Jag har fastnat i det här.
Andra har tryckt ner mig i så många år. Dom förstörde mig och jag började tro på det.
Numera trycker jag ner mig själv. Jag är min största fiende. Jag känner mig aldrig förstådd. Känns som att jag inte tillhör någonstans. Jag känner mig som en främling för andra. Ibland känner jag mig som en utomjording. Att jag inte platsar här på denna planeten. Jag känns så udda och konstig jämfört med andra i min omgivning. Jag förstår mig inte på mig själv. Allt gick så jävla snett. Jag hör inte hemma här. Någon som känner igen sig eller förstår vad jag menar? Eller är jag ensam att känna såhär?

[Blue Qygyby]

Vad tror du det var som hände på vägen? Vad har du ljugit för dig själv om? Det är ämnen som nog är bra att prata med en psykolog om och gräva i och lösa. Jag känner igen mig delvis i dethär tyvärr. Om man ljugit mot sig själv eller ej varit sann mot sig själv kan det va svårt att förlåta sig själv om man är för självkritisk. Så kan ibland vara svårt att lösa men första steget är väll att bli sann mot sig själv och stå upp för sig I guess