Går runt och funderar över varför de här sk. genierna väljer att umgås med mig. Jag får inte ihop det.
Däremot har jag kommit på att det kanske beror på att det inte är så mycket drama med mig. Har även kraftiga tendenser att dra mig undan snarare än att vara på. Det här ger de utrymme tror jag. Ställer “inga” krav. Konfronterar aldrig. De kan också vara hur nördiga som helst utan att jag kommer stå där och grimasera någon typ av förakt/avsky. Jag är helt enkelt inte så pass dömande som person att jag för mitt liv skulle få för mig att skada någon genom att “se ut så” (iskallt stoneface).
Kanske det enkla svaret är att det är ganska väldigt kravlöst – both ways?
Är det framförallt personer med hög IQ/EQ som förstår vikten av harmoni i relationer?
Har även märkt att de har kraftiga tendenser att oftast anklaga sig själva, inte andra. Vilket innebär att man inte blir utsatt för några otäcka projiceringar. Det tror jag också är nyckeln till dramafri konversation/umgänge (ingen orkar hålla på. Eller ingen av oss tycker snarare det är ett “normalt beteende”).
Så det handlar nog mindre om innehåll kanske, och mer om själva känslan, dynamiken i samtalen. Det lätta.
Tror helt ärligt man ska leta efter personer som riktar kritik framförallt inåt – snarare än utåt. Alla de som jag anser vara fantastiska personer är sådana som anklagar sig själva snarare än andra. Det är fan mitt livstips. Umgås med sådana!
