Ingen partner/barn, snart 40. Hur hantera att det inte blev mer med livet?
-
Det känns konstigt att skriva nåt på det här forumet, det är så många trådar som bara är utkastade rop utan att det är mer än en eller ett par som fångar upp det.
Jag skulle gärna prata med andra som har liknande situation, se om det finns något sätt att tänka annorlunda.Jag är 37 och har inte någon partner eller barn. Jag har haft ett par lite längre relationer (3 år) där jag fortfarande ångrar att det senaste tog slut för flera år sedan.
Jag har dejtat oerhört mycket. Träffat väldigt många män och lagt mycket energi, men utan att det har blivit nåt. Jag är inte särskilt snygg, så sedan jag fyllde 36 har mitt värde på dejtingsajterna gått i botten.
Ett problem är antagligen att jag har blivit cynisk och har förstört min egen förmåga att engagera mig i även mindre “lovande” personer.För att komma till sak:
Hur kan jag förhålla mig till att “det inte blev nåt” med livet?
Inga barn, ingen relation, Corona har fått mig att inse det jag har anat – att jag har haft många bekanta men få personer som verkligen betyder något. Jag är utbildad och har ett bra jobb, men jag är medioker och ganska stresskänslig och kan inte lägga min energi på karriär.Jag tror det skulle lätta lite av att höra andras historier, kanske skulle jag inte känna mig som ett unikt misslyckande.
Du är inte misslyckad.
Du har ju jobb.
Jag är arbetslös, ingen examen, extremt stresskänslig, har social fobi, ångest, är psykiskt och är fysiskt sjuk. Ingen relation.
Funderar på självmord varje dag.
Du har iallafall en grund att stå på. Bara att ha ett jobb och att ha haft relationer överhuvudtaget. Tror inte det är försent för dig, absolut inte.
Du vet mer nu vilka personer du inte attraheras av och har större chans att hitta någon att trivas med i framtiden.
Avregistrerad användareFör mig har det hjälpt lite att tänka på friheten och möjligheterna som det ger att inte har en partner och att inte ha barn. T ex kan jag njuta av sovmornar, tysthet, eller att börja fundera över att hela världen ligger framför ens fötter, inget håller en riktigt tillbaka? Sedan inbillar jag mig i min enfald att kanske när man accepterar på något plan att det blev såhär, börjar planera för “det andra livet” då kanske det just dyker upp någon? Min erfarenhet är att livet kan fungera så ganska ofta att när man skiter lite i något alternativ så börjar det direkt pocka på ens uppmärksamhet? Nu menar jag inte att skriva det här som ett “attrahera ut i universum” citat utan jag har bara konstaterat att frihetskänslor och när man släpper taget om t ex en dröm, kan samtidigt öppna upp för så mycket annat? Förhoppningsvis då!
Jag är förövrigt också i din ålder och har ingen partner eller barn. Sållar också bort personer som jag kanske i yngre ålder gett en ärlig chans. Det är väl lite det här också att man gått och blivit kräsen på ålderns höst? Hellre ensam än i dåligt sällskap, givetvis.
Känner med dig hur som helst!
Relaterar, är 35, har dock inget jobb, är sjukskriven/förtidspensionerad och är väldigt ensam. Har sociala svårigheter och problem med att jag ofta blir utnyttjad av illasinnade män(niskor). Vill inget hellre än att ha ett jobb och åtminstone en vän som jag känner mig trygg med.
Som singel och barnfri kan man ju resa mycket. Om du kan lösa det med jobbet, så har du ju verkligen världen framför dina fötter. Min dröm är att resa och jobba hemifrån. Men då behöver man ju först ett jobb lol.
Jag tror ändå vi är unga. 35 är 30 år kvar till 65. Men jag känner igen mig i känslan. Börjar bli rynkig, saker och ting börjar hänga och dingla. Sen att vara arbetslös och sjukskriven gör en typ bara intressant för psykopater och narcissister. Med risk för att låta #inspo men ett jobb är en stor bonus i livet, hoppas att du kan känna tacksamhet över det.
Indigo Fyjipy TrådstartarenIndigo: det stämmer naturligtvis det du säger. Det är oerhört viktigt att tänka på det som man faktiskt har. Du har säkert något fint i ditt liv också? Sen är frågan om det kan hjälpa en från att må dåligt, all fattigdom (monetär eller social/känslomässig) är relativ och det är lätt att jämföra sig med andra.
Jag funderar på om det är hjälpsamt att jämföra sig med vilka möjligheter man själv hade förut, men ändå inte var lycklig. Så var det för mig iaf. Att inte förstå att ta tillvara på det som var bra, nu när jag ser att mycket av det är borta. Som sämst blir det att tro att allt kommer bli sämre, som bäst att bli påmind om att ta tillvara det man har NU.Red simyna:
Ja jag har också tänkt på att det vore bra att släppa taget lite. Inte kämpa så att knogarna vitnar. men det känns som att jag har blivit beroende (känslan av att jag ändå FÖRSÖKER). Nu har jag raderat alla appar utom en, men där finns en funktion så jag inte kan prata med mer än en eller två personer åt gången. Snart kan jag nog släppa taget om den appen också, och då kanske sluta ha alla dissar och avfärdanden som en ständig påminnelse om att jag inte är tillräckligt attraktiv.
Indigo Fyjipy TrådstartarenTeal hakeva: Ja det är precis som med andra indigo (ovan), det här med jobb är något som är väldigt viktigt. Det är något som gör att jag får en mening. Det känns otroligt futtigt jämfört med att ha barn, men det är lite på samma sätt. Att ha ett syfte (om än bara att få samhällsekonomin att gå runt).
Frågan är om det går att uppfylla den känslan på nåt annat sätt…
Jag har hört flera gånger under pandemin att människor blir lyckligare av att göra goda gärningar. Det kanske skulle vara nåt. Försöka ge sig själv en mening och ett syfte.
För min del.. jag vet inte vad det skulle vara… läxhjälp? Hjälpa på stadsmissionen? Jag tror jag skulle vara värdelös på sånt…
Har ni försökt göra något för andra och märkt att det lättar på det egna depp-trycket?
Avregistrerad användareJa jag tycker det kan hjälpa att göra t ex volontärarbete eller på andra sätt göra en stor skillnad i någon annans liv. Viktigt bara att hitta rätt organisation/uppgifter och så, annars är min erfarenhet att det “bara” känns som att man arbetar gratis och det kan lätt börja svida och kännas ännu mer meningslöst i livet. Välj med omsorg med andra ord! Ta ett område du är intresserad av. Gillar du djur finns det ju katthem eller 4h-gårdar man kan vara på. http://www.volontarbyran.org är rätt bra! Roligaste jag gjort volontärt är nog att vara med på att lära ut svenska. Otrolig fin stämning på såna ställen tycker jag! Gillade också alla kulturer och att de var så himla nyfikna på Sverige och svenskar. Tyckte det var lärorikt och tiden rusade iväg! Det är ett tips. Men som sagt hitta något du själv genuint tycker om att vara delaktig i.
Volontärarbete låter som en jättebra idé. Man behöver bara hitta nåt som funkar för en. Jag har hemsk social fobi och ptsd, och vågar knappt vara bland folk, än mindre prata med dem. Det är ju en ond cirkel när det gäller ensamhet. Men om man kan hitta något att göra på distans som har mening så kanske det kan vara värt.
Avregistrerad användareTeal Hakeva <3 Social fobi är verkligen jobbigt. PTSD likaså. Känner med dig!
En annan tanke är att göra sådant som man kan göra just för att man inte har barn eller partner. T ex gå på spa, hänga med sina tjejkompisar (för den som har några, – relaterar till att inte precis ha just det, hehe), vara ute och gå på roliga kulturella evangemang! All frihet man får tror jag definitivt på att utnyttja! Resa som sagt, kanske boka in en spännande kurs i Frankrike? Ta tåg dit och bara försöka upptäcka världen och möta människor? Nåt sånt tänker iaf jag sikta på! Tror det är kört för mig med att skaffa partner och barn så jag tänker leva – liksom på riktigt leva livet. Det som man får när man inte behöver vara hemma och äta tacos på fredagar, nattabarn och jag vet inte allt. Jag tror jag blir bitter om jag bara sitter i min lilla lägenhet och åren går, lever som om jag vore “fast” i en “familj”, men så är man ju inte det? Tror inte på vardag riktigt när man är singel och barnfri. Gör ni det?
Red Simyna <3
Tror det är ett bra sätt att se på det. Skulle vilja släppa på känslan av krav, borden och "måsten". Göra det jag själv vill, åtminstone det jag kan med det jag har. Vill hellre resa än lägga pengar på inredning och kläder t ex. Kan absolut leva snålare för att kunna komma iväg oftare. Så det är ett jättebra tips <3
Har inga vänner direkt, men det kanske kommer så småningom. Man får väl se. Men vill sluta jaga vänner och partner. Leva för mig själv. Har levt för mycket för andra. Det gjorde dem glada och nöjda men gav mig ingenting tillbaka, tvärtom. Det lämnade mig med ingenting, och ensam eftersom jag tillslut var tvungen att bryta med dem.
Avregistrerad användareJamen precis, krav, borden och måsten vill jag också släppa. Vad andra tycker att man borde göra eller vilket liv man borde leva är ju inte klokt egentligen alls att lyssna på. Huu, vilken mardröm att leva ett sånt typ av liv och sedan vakna upp när man är gammal och förstå att man inte lyssnat inåt mycket alls. Inte hört efter inifrån vad som varit ens drivkrafter, drömmar och ambitioner i livet. Det får bara inte hända. Jag blir mörkrädd av bara tanken. Skrämmande.
Är ni bra på att lyssna inåt och följa känslorna som strömmar därifrån?
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.