Ingen inre trygghet

Tycker den här årstiden är extra svår. Varje år samma dilemman. Får stark social fobi och blir folkskygg. Det problematiska är samtidigt att jag upplever folk generellt bli lite “översociala” såhär års. Det plingar nu av bara helvete i telefonen igen. Min stress- och ångestnivå är skyhög. Spenderat hela förmiddagen med svår hypokondri – så som det blir när jag upplever för stark kontrollförlust i tillvaron.

Kan inte bestämma om jag är “snygg” eller “ful”, om jag är “värdelös” eller “fantastisk”, “sjuk” eller “frisk” and so on. Väldigt svart/vit i min självbild just nu. Eller kan man kalla den en blank självbild? För jag kan heller inte enas om något som “är jag”… Rädd och otrygg är jag däremot – det är ett som är säkert. Men det är mest känslorna som beskriver mitt tillstånd. Har faktiskt ingen aning om vem jag övh är. Är heller inte säker på att jag vill veta det.

Ska iväg nu och har ångest över det. Ska även iväg i morgon och är socialt rädd. På måndag är det samma grej. Har ingen trygghet i kroppen över huvud taget att vila eller hålla mig fast vid.

Vad fan gör man då?
Hur klarar man att genomföra det här så smärtfritt som möjligt?
Kan inte trycka i mig alkohol så fort något känns lite jobbigt. Märker hur jag vill förflytta bort mig själv mentalt, låtsas att jag lever någon annanstans, att det här inte är på riktigt. Lyssnar på hög musik för att döva och lugna mig själv. Blir samtidigt lite arg över att jag aldrig haft några föräldrar som tog hand om mig. Det är inte konstigt att jag inte kan hjälpa mig själv på djupet i detta – reglera känslorna så som man bör.

Tiden går och jag känner mest att jag frusit fast.
Förstelnad och stum, likt en dum staty.

Vad målande skrivet. Känner igen mig i dina ord.

Frågan som kommer över mig är, vem vill du vara? Kan man bestämma sig för något och vara det? Är det något man lär sig av icke dysfunktionella föräldrar? Får man lära sig att det sjuka och fula bidrar till helheten och hur det yttrar sig avgör om man är vacker rakt igenom eller inte?

Vill man “bara” vara vacker? Ditt inre är helt klart vackert och jag tror det bara blir vackert i sin helhet av skuggorna. Vackert för att det är MER än ensidigt. Kan du se det?

Vissa får utstå mer smärta än andra. Tycker helt klart att det är orättvist men det tycks vara enklare att hantera ibland. Gäller att hitta rätt sinnesstämning kanske. Utan berusningsmedel…

<3 Det är jättebra frågor som du ställer!

Drömmer nog innerst inne om att få utvecklas vidare och därmed få bli sedd och respekterad som en “komplex kvinna/person”. Med allt vad det nu kan tänkas betyda och innebära..
Tänker så mycket på hur det är att släppas ut i friheten ytterligare.
Känner mig som en fågel fångad i en bur.

Vill fortsätta tänja på gränserna. Är fortfarande alldeles för begränsad och påverkad av omgivningen, snarare än av mig själv. Det är inte riktigt jag som styr.

Känns som om jag länge nu ofta också har hamnat i att antingen vara en manic pixie dream girl eller något annat typ av sagoväsen, alternativt raka motsatsen där jag inte får visa upp mitt inre alls, vilket också är oerhört frustrerande när det sker.
Ingenting av det känns rimligt/äkta eller ens som en särskild normal liten box att vara i.
Suktar nog efter att få och tillåtas vara ännu mer autentisk.

Vill alltså känna att det finns utrymme och görs plats åt att få vara en hel och kanske konstig människa.  Drömmer om luft och plats. Möjligheter att få bre ut sig, veckla ut sina vingar ordentligt, kunna ta ett djupt andetag och få vila äntligen.
Tror det är kärnan som skulle göra susen för den här tryggheten som behöver näring – rätt sorts näring.

Jag ser absolut inte att jag har ett vackert inre, hehe. Nä verkligen inte.