Hur står man ut? Jag gör inte det
-
Jag får ofta självmordstankar. Varje vecka. Ofta när jag kör bil kommer dem. Tänk om jag skulle köra in i räcket här, eller gasa rakt in i trädet där… När jag är hemma fantiserar jag om hur det skulle se ut om jag hängde mig i trädet i trädgården, vem skulle hitta mig och hur lång tid hade det tagit innan någon hittat mig? Hur hade människor som känner mig reagerat?
Ibland börjar jag tänka på vad jag borde göra för förberedelser.. borde jag sälja av så mycket av mina tillhörigheter som möjligt? Skriva ett brev?
Jag har sökt hjälp innan. Fick inte ut mer än antidepressiva från det. Har testat dem. Känner mig som en zombie när jag tar dem. Har pratat med psykolog.. Hennes svar på alla mina problem var att jag skulle plugga för att få bättre inkomst med mindre jobb. Jo för inkomst är ju det som styr hur lycklig man känner sig…
Har haft så jävla mycket otur med personer jag släppt in i mitt liv. Vet inte varför.. Det har handlat om manipulativa narsicisster, utnyttjare, fysisk aggresiva, falska m.m… Både partners och vänner. Jag vågar inte släppa in någon längre. Jag tror inte på kärlek eller vänskap.
Mina föräldrar är emotionellt otillgängliga. Min far bryr sig inte och har aldrig sagt att han älskar mig. Min mor har alltid varit så arg, haft kort stubin och kan aldrig ha fel. Vi bråkar mycket. Dom har varit skilda sen jag var 4 år, 1997.
Min mor ville aldrig ha barn, men det var far som övertalade henne. Det har hon utryckt mer än en gång. Men givetvis följer hon upp med att hon inte ångrar mig och min bror. Men jag har aldrig riktigt kännt mig önskad ändå. Snarare en börda, väldigt besvärlig. För att jag har haft problem med min mentala hälsa för det mesta.. Men också för att jag varit tvungen att be om hjälp med räkningar, råkat ut för dåliga partners som fått mig att må riktigt dåligt, för att jag jobbat mig själv in i väggen och blivit utmattad, för att jag inte lyckats med studier eller lyckats med mitt liv för att jag inte har hittat en partner och skaffat familj. Kan känna besvikelsen i min mors blick då och då. Det gör ont. Jag vill inte vara en börda.
Min syn på vårt samhälle, människan överlag är ganska mörk… har sett för många hemska dokumentärer… Och jag ser inget ljus i tunneln för framtiden heller. Många gånger får man höra att barn är livets mening, men jag har bestämt mig för att inte föra vidare mina gener och anledningarna är många. Så vad finns då kvar att leva för? Är det värt att sälja sin tid här i detta enda livet man får för att tjäna pengar så man kan köpa de nödvändigheter man behöver för att överleva och me det som blir över försöka fylla sina tomrum med resor och materiella ting? Jag ser inte hur det är värt det. Inte när livet har gjort mig så besviken så länge. Jag orkar inte kämpa för att inte känna såhär längre. Orkar inte med att behöva äta antidepressiva och ångestdämpande för att palla med vardagen. Är jag ensam med att känna såhär? Livet är för mycket för mig… Jag står inte ut.
Jag känner exakt samma just nu…
Har frågat mig samma sak länge. Hur står man ut? Tycker att det mesta känns övermäktigt och omöjligt.
Vet att ett “vanligt” liv med familj osv. inte är för mig. Frågan blir då hur livet ska se ut. Vart får jag plats någonstans? På det finns det liksom inget facit. Gör man inte som normen är det inte längre självklart.
Kan också känna att dokumentärer, nyheter m.m. verkligen visar de värsta sidorna av mänskligheten. Får man inte tillräckligt med påfyllnad av positiva saker så blir världen väldigt mörk. Jag tror fortfarande att de flesta människor är snälla (lite kantiga här och där kanske, men vem är inte det?). Sen har jag en del jobbiga erfarenheter i bagaget som gör det svårt att lita på folk tyvärr. Antagligen missar jag många bra personer pga detta.
Försöker att mata mig själv med positiva nyheter så mycket det är möjligt – låta det vara en motpol mot allt det andra. Det finns massvis med eldsjälar och fina saker där ute, det gäller bara att hitta dem.
Green Quhyva TrådstartarenKänner bara konstant att jag inte vill va med längre.. Detta är inget för mig. Allt är för mycket. Har alltid kännt såhär, mer eller mindre.
Att jag inte borde vara här.
I de lättare perioderna har jag haft hopp. Men de tyngre perioderna blir bara mörkare och mer omöjliga att ta sig upp ur igen.
Jag har kämpat. Kämpat och jobbat. Försökt hitta ljusglimtar, sånt som får mig att må bra. Nya vänner, nya hobbys… Ny styrka och motivation. Det slutar alltid likadant. Vänner sviker, intresset försvinner, motivationen dyker. Mörker. Kommer aldrig någonstans.
Ska det va såhär? Nånting är fel i mig. Jag är trasig… Känner samtidigt skam över att jag känner såhär, för jag vet att det finns dem som har haft/har det mycket värre än mig och som ändå hittar anledningar att fortsätta kämpa.
Vad kan jag göra?… Vill inte känna såhär men samtidigt vill jag inte mer. Jag orkar inte. Jag är trött. Känner hur min kropp försöker säga ifrån, varnar mig. Får nya smärtor på nya ställen för vart år – exempel är knäet som i över ett år har svullnat och smärtat i jämna perioder så jag knappt kan gå och jobba (har sökt vård men dom hittar inget och gör inget såklart) Blir tröttare, mindre stresstålig, mer hjärndimma, spyr upp min frukost och kan knappt dricka kaffe längre. Fingrar börjar domna. Ibland bara bryter jag ihop från ingenstans. Då och då får jag panikångest och tror att slutet är nära, nu ger kroppen snart upp.
Ofta tänker jag att jag håller på att bli galen. För det känns som att jag har en förbannelse över mig… Något vill mig ont.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.