Tankar I natten.
31år, ätstörd och ångestfylld. Jag har en fantastisk relation till mina föräldrar och syskon. Men jag känner mig så jävla ensam. Alla lever i tvåsamhet men jag är den ensamma i alla sammanhang. Mina syskon och vänner bor i sina fina hus med barn och jag bor i min tysta ynkliga hyresrätt. Det känns som mitt tåg har lämnat perrongen. Jag har länge dragits med självmordstankar, min begravning är redan planerad för att underlätta för efterlevande. Jag orkar snart inte leva för min mammas skull längre…