Jag kommer inte riktigt ihåg senaste gången jag inte funderade på min mentala (o)hälsa. Jag är nu mid-tjugoårsåldern och måste ha haft problem med ångest, depression, och liknande under i alla fall tio års tid. För ungefär två år sedan började jag söka hjälp hos läkare för framför allt social ångest, men även generell ångest och depression som ett resultat av detta. Genomgick sex månaders KBT för främst social ångest, och sedan dess har det sociala i alla fall blivit betydligt enklare. Diskuterade även generell ångest, depression, självskadebeteende och självmordstankar med psykologen.
Men tankarna är kvar. Jag har aldrig försökt begå självmord och har inte någon gång medvetet skadat mig själv allvarligt, men det går nog inte ens en dag utan att jag funderar på att ta livet av mig. Jag har ett jobb, bra utbildning, några nära vänner, en fin familj och goda framtidsutsikter – och trots detta håller sig tankarna kvar. Med tanke på att jag inte har några direkta trauman eller svåra livshändelser mår jag ofta ännu sämre över det faktum att jag känner så här. Det känns som att jag är otacksam, eller “låtsas” för mig själv att jag mår dåligt. Jag kan liksom inte lita på mina känslor, trots ihållande ångest, nedstämdhet och diverse ångest-/panikattacker.
Det känns som påhitt, samtidigt som att jag vet att jag aldrig hade tvivlat på någon annan som känner så här. Bristen på klarhet gör att jag inte ens vet vad jag ska tro om mig själv och mina känslor. Det känns nästan helt overkligt att andra människor aldrig ens skulle överväga ifall de borde ta livet av sig. Men den mest ihållande tanken jag har haft i flera år är helt enkelt att “dö, och hoppas på att kunna börja om” (trots att jag inte tror på reinkarnation, eller liv efter döden).
Jag känner att jag svamlar, men undrar mest om det är någon som har upplevt någonting liknande?
