Hem > Forum > Livet > Förvirring och självmordstankar

Förvirring och självmordstankar

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag kommer inte riktigt ihåg senaste gången jag inte funderade på min mentala (o)hälsa. Jag är nu mid-tjugoårsåldern och måste ha haft problem med ångest, depression, och liknande under i alla fall tio års tid. För ungefär två år sedan började jag söka hjälp hos läkare för framför allt social ångest, men även generell ångest och depression som ett resultat av detta. Genomgick sex månaders KBT för främst social ångest, och sedan dess har det sociala i alla fall blivit betydligt enklare. Diskuterade även generell ångest, depression, självskadebeteende och självmordstankar med psykologen.

    Men tankarna är kvar. Jag har aldrig försökt begå självmord och har inte någon gång medvetet skadat mig själv allvarligt, men det går nog inte ens en dag utan att jag funderar på att ta livet av mig. Jag har ett jobb, bra utbildning, några nära vänner, en fin familj och goda framtidsutsikter – och trots detta håller sig tankarna kvar. Med tanke på att jag inte har några direkta trauman eller svåra livshändelser mår jag ofta ännu sämre över det faktum att jag känner så här. Det känns som att jag är otacksam, eller ”låtsas” för mig själv att jag mår dåligt. Jag kan liksom inte lita på mina känslor, trots ihållande ångest, nedstämdhet och diverse ångest-/panikattacker.

    Det känns som påhitt, samtidigt som att jag vet att jag aldrig hade tvivlat på någon annan som känner så här. Bristen på klarhet gör att jag inte ens vet vad jag ska tro om mig själv och mina känslor. Det känns nästan helt overkligt att andra människor aldrig ens skulle överväga ifall de borde ta livet av sig. Men den mest ihållande tanken jag har haft i flera år är helt enkelt att ”dö, och hoppas på att kunna börja om” (trots att jag inte tror på reinkarnation, eller liv efter döden).

    Jag känner att jag svamlar, men undrar mest om det är någon som har upplevt någonting liknande?

    Jag har inga siffror på det, men enligt min psykolog är det väldigt många människor som av och till tänker på självmord, men att bara en liten bråkdel går vidare med tankarna till handling. Eftersom det är så tabu att prata om känns det som att man är ensam om det, men det är inte så.

    Har också haft sådana tankar av och till sedan tonåren (är 40 nu). De blir starkare när jag har en jobbig period i livet, men kan nästan inte märkas alls andra tider.

    Skulle det hjälpa att tänka på tankarna utifrån, att liksom istället för att låta dig svepas med av känslan som följer granska dem nyfiket? ”Jaha, nu kom det en tanke att jag kanske borde ta mitt liv, okej”. Att låta dem finnas där, men med lite distans, kan göra att ångesten över dem lindras.

    Fast vem är jag att ge råd, jag är en enda jädra röra just nu…

    Trådstartaren

    @Olive Tetyny

    Tycker det var ett bra råd! Det liknar vad min psykolog sade till mig också, mycket om att se känslorna från ett utomstående perspektiv, precis som du föreslog. Att distansera sig från ens tankar, observera dem och ”bara låta dem hända”. Jag tror att det är en hälsosam taktik, ärligt talat, som inte innebär att man trycker undan känslor utan låter sig själv rida på vågorna, så att säga.

    Skönt att höra att någon känner igen sig lite, framför allt. Tack så mycket för det. <3

    Jadu Blue..ja hade kunne skreve exakt dä du beskriver själv, ä som en går i nåt vakuum å aldrig tar sig ur det

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.