Fast i livet

[Green Syqyry]

Jag känner mig fast. Jag känner mig inlåst i livet. Som barn vart jag psykiskt misshandlad av mina föräldrar och jag vart utkastad av dem på gatan för mer än ett halvår sedan. Samma dag flyttade jag in hos ett familjehem för att ha någonstans att bo.

Sedan vart jag kvar hos denna familj som består av två vuxna. Jag trodde allt känndes så bra. Jag trodde verkligen det. Fast jag inte tyckte det kändes bra. De gör inget fel så varför känns det så fel?

De senaste dagarna har jag försökt leva mig in i hur jag känner över att bo i familjehemmet och detta är vad jag kom fram till ikväll. Det känns inte bra. Det känns inte bekvämt. Det känns som om jag är i ett väntrum med två främlingar när jag kommer hem till dem. Hur kan det kännas så när jag har bott hos dem i över ett halvår? Borde jag inte utveckla några positiva känslor till dem?

När jag är bland människor, även mina skolkompisar, tar jag på mig ett skal. Det har jag även gjort i familjehemmet. Jag beter mig som jag har lärt mig att man ska göra istället för att vara mig själv. Fan vad det är jobbigt. Jag kan inte göra som jag vill någonsin om jag inte är själv hemma. På grund av att jag känner att jag måste ha detta skal blir jag jämt irriterad på mina familjehemsföräldrar.

Jag vet att jag borde ta av mig skalet. Ta av mig tyngden. Allt känns bara så främmande. Huset känns främmande. Mitt rum känns främmande. Familjehemsföräldrana känns främmande. Det känns så fel att någon annan än mina biologiska föräldrar, som jag har växt upp med hela livet, ska ta över föräldrarollen.

Jag är tacksam för mycket som mina familjehemsföräldrar gör för mig. De stöttar mig i sången som är det enda som jag vill göra. Sången kunde jag inte utföra när jag bodde hos mina föräldrar. Jag är tacksam över att mina familjehemsföräldrar är trevliga mot mig. Det var verkligen inte mina föräldrar, de kallade mig för hemska saker varje dag och tryckte ned mig hela tiden. Jag är också tacksam över att mina familjehemsföräldrar låter mig göra alla möjliga saker vilket var mycket svårare förr.

Mina familjehemsföräldrar är väldigt bra. Jag tycker ändå inte om dem. För att allt känns så främmande. Jag trodde att jag hade landat. Jag vågar inte säga till mina familjehemsföräldrar att de känns som två obekväma främlingar och att jag inte gillar dem. De har sagt att de har varit rädda för att ha känt sig ivägen när jag varit otrevlig mot dem ibland. Hur skulle det bli om jag berättade för dem hur de känns för mig? De skulle jämt vara rädda för att göra fel. På grund av att jag sade det där. Stämningen skulle bli så stel. Inget skulle bli annorlunda heller om jag kom till en ny familj.

Jag tänker i alla fall ta kontakt med skolkuratorn för jag måste få hjälp. Jag mår inte helt bra. Jag misstänker att jag har autism och mina familjehemsföräldrar tror att det är möjligt. Jag har otroligt svårt i sociala sammanhang och känner igen mig i 90 procent av tecknena för autism. Jag känner bara att jag är annorlunda och inte fungerar som andra. Jag har fått en remiss till BUP på grund av mitt trauma, men det känns som att det kommer att ta hundra år. Har hört att kötiderna är väldigt väldigt långa, flera år.

Jag vill bara ha hjälp ur allt det här. Jag vill veta om jag har en annorlunda hjärna. Jag vill bort från mitt familjehem. Jag vill bara flytta in i ett SIS-hem eller vad det kallas. Jag vill inte ha några nya “föräldrar”. Vad ska jag göra?