Jag känner igen mig. Jag är inte ensam på så sätt att jag inte har några människor runt omkring mig, men det är väldigt få människor som verkligen vet vem jag är. De enda som står mig nära är min mamma och en vän. Annars har jag bara bekanta och “aktivitetskompisar”, d.v.s. personer som jag träffar ibland för att hitta på saker med. Jag tycker att det är väldigt svårt att etablera djupare relationer. Det beror nog till stor del på att jag har svårt att släppa andra människor innanför mitt skal, men också för att jag tycker att det verkar vara så få som verkligen vill ha djupa, innerliga vänskapsrelationer. Jag har ingen partner och har aldrig haft, och då är jag inte tonåring.
Det som räddat mig från att drunkna i ensamheten har varit djur. Jag skulle aldrig kunna leva utan djur. Det har också varit djuren som, mer än en gång, hindrat mig från att göra dumma saker mot mig själv.
Har du några människor i ditt liv, några som du umgås med? Jag tänker att det finns olika grader av ensamhet, alltifrån att inte ha någon endaste människa i sitt liv, till att känna sig ensam tillsammans med andra. Om det är så att du inte har någon alls att umgås med är kanske första steget att hitta människor att träffa?
