En trötthet på livet

[Olive Rivopy]

(Ursäkta på förhand för ett långt inlägg)

Jag har en ständig trötthet och frustration närvarande av flera olika anledningar. Det når en nivå då jag inte orkar bry mig om något, jag orkar inte leva mitt liv. Jag kan naivt fantisera om vad som skulle hända om jag bara slutade gå upp på morgonen och slutade göra saker. Om jag bara låg kvar och sov vidare, i all evighet. Jag har aldrig några tankar på att dö, utan enbart om att inte existera. Eller att inte vara involverad i något. Allting är bara för tröttsamt.

Programmet jag läser kan vara intressant, men jag har aldrig i mitt liv lärt mig att plugga. Jag har alltid klarat mig utan någon större ansträngning, och det har kraschat ner över mig sedan jag började universitetet. Jag kan sitta kvar till 18-19 på kvällen och fortfarande inte känna mig nöjd. Och jag känner starkt av hur ineffektiv jag är; hur dålig jag är på att plugga, och det är rent ut sagt frustrerande. Men ämnet intresserar mig som sagt, i alla fall det mesta av det, men sedan kommer tankar om hur jag kan använda den här informationen i ett framtida yrke. Vad för yrke? Skulle det vara något viktigt? Skulle jag gilla det? Allting som mitt program leder till låter tråkigt och omotiverande. Vilket till ingens förvåning gör det svårare att vara motiverad i dagsläget. Trots det så är det mitt intresse för att lära mig om omvärlden som är det som främst håller igång mig och alltid har gjort det.

Jag har länge haft problem med det sociala. Jag har alltid gillat människor. Att prata med dem och göra saker tillsammans. Skapa minnen. Men jag har också alltid ogillat människor. Jag är dålig på att hantera relationer och jag har lätt för att störa mig på andra människor. Genom mitt liv är det många som inte tyckt om mig och har varit väldigt öppna om det, vilket har lett till vissa problem; däribland tillitsproblem. Jag har tendenser till social fobi som diverse kuratorer, lärare och föräldrar pekat ut, men som jag aldrig tagit vidare, för det är just tendenser. Sedan kommer det också perioder, ofta kopplat till vintermörkret, då jag “kraschar”, det är i alla fall vad jag kallar det. Det bygger upp till sådär en mitten av september då jag inte orkar göra något. Allt skjuts upp, inkluderat städning, plugg, kompisar och familj. Jag sitter bara och läser böcker och försöker fly verkligheten lite. Sedan så återhämtar jag mig ju varje gång lite grann, och först till våren känns det bra igen.

Jag är frustrerad på politiken och världen. Nu ska jag inte nämna något specifikt för jag tycker inte att sakfrågorna i sig är viktiga, men jag stör mig så otroligt mycket på polariseringen. Vi mot dem. Svart och vit. Det är alltid en diskussion där någon måste vara förlorare. Ingenting är konstruktivt. Allt är frustrerande. Vi förstör sakta oss själva och folk verkar inte ens förstå det. Jag blir bara ännu mer trött av det stundande valåret och hur allting bara kommer att handla ännu mer om politik. För jag fastnar i en ond cirkel. Jag blir för engagerad och involverad, spiller ut allt jag tycker och tänker i diskussioner. Ångrar mig för att det alltid är någon som tycker annorlunda och jag är besatt av att bli omtyckt av alla. Hatar mig själv för att jag pratat om det. Blir frustrerad över att allting i hela jävla världen suger och inte fungerar. Och vill sen bara ta så stort avstånd som möjligt från politik. Den ställningen håller jag i någon månad innan jag på nytt dras in i någon ny debatt. För varje debatt mår jag sämre över det jag sagt och över att ingen förstår mig. Över att jag är ensam mot världen i mitt tänk och det känns som att alla är emot mig. Jag vill inte bry mig om något annat än det som händer just mig vid just den här tidpunkten. Men varenda jävla gång så sitter jag sen och pratar om allting. Jag blir för engagerad. För frustrerad. För trött på att allting suger.

Jag blir och så förbannat irriterad på att ingenting går som jag vill. Jag har ingen bra erfarenhet av varken sjukvården eller psykiatrin. Det enda som faktiskt fungerat är fysioterapi, vilket väl är positivt. Jag söker för ett problem och efter ett möte börjar de prata om KBT för att lära mig att leva med smärtan. Vi har ju för sjutton inte utrett smärtan än, men vi ska redan ge upp och kalla den kronisk? Det gör mig ju så otroligt motiverad över den livsdomen liksom. Så inget där fungerar heller. För jag är aldrig tillräckligt dålig. Bara på gränsen för att jag personligen ska må dåligt av det, men inget som egentligen är farligt. Tydligen.

Jag vill sluta försöka. Bara ligga och sova eller dagdrömma mig igenom hela dagen. Men jag tar aldrig det steget. Så därför förblir frustrationen. Och jag fortsätter leva ett helt meningslöst och omotiverat liv.