Ja, verkligen, känner igen!
Har för egen del kommit fram till att sorg över något som passerat/varit kan man tänka tillbaka på och då kanske läka genom att känna efter och låta det sakta sjunka in i medvetandet. Det brukar kännas sunt och bra att gråta då. Medan sorg över saker och ting som sker nu eller i realtid är helt omöjligt att hantera på samma sätt. Då är det inte konstigt ifall man vill förneka det man är så ledsen över och försöka rädda sig själv genom att exempelvis skämta eller ha andra försvarsmekanismer aktiverade. För grejen är väl litegrann att om man tar in den sorgen nu så är man orolig att man inte riktigt reser sig efter det? Man har väl någon känsla av att man inte har råd riktigt att sjunka ännu djupare just nu? Det är som att man måste ha kommit förbi det stadiet där det värsta redan har hänt, och då kan man våga känna efter mer på djupet kring den här sorgen och erkänna den inför sig själv också, mer fullt ut?
Jag vet inte hur du resonerar kring sorgen i ditt liv -om du vill säga? <3
