Hem > Forum > Livet > Blev ditt liv som du tänkt dig?

Blev ditt liv som du tänkt dig?

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9
  • Någon annan som känner sorg över att livet inte blev som man tänkt sig? Jag är jättelycklig över det jag har men känner stor sorg över det jag inte fick (mental styrka och ett till barn). Jag har haft en skituppväxt som satt sin prägel på min personlighet och självkänsla, och den kastade mig in i väggen för fem år sedan och efter det har mitt liv inte varit sig likt. Jag blev fylld av oro och ångest som inte släppt sitt grepp om mig trots flera olika behandlingar. Känner stor skam över den jag blivit och vill inte alls vara mig själv. Avundas andra människor som är glada, positiva, fyllda med energi, har flera barn, massa järn i elden, tar lätt på livet och är friska både psykiskt och fysiskt. Jag är deras motsats och jag hatar det.

    Hej

    Det är en svår och tung känsla att känna sej besviken på livet,men man kan fråga sej om livet blir som förväntat för någon.Det händer så mycket i ett liv ,som bara beror på tillfälligheter och som man inte kan kontrollera eller påverka.Att lära sej acceptera det man inte kan förändra och försöka förändra det man kan göra något åt är kanske en början.Om man bara fokuserar på det man saknar i livet,så glömmar man lätt bort att uppskatta det man har.Enligt mej är avundsjuka den mest meningslösa känsla man kan tänka sej.Den leder aldrig till något positivt.Men det är tyvärr en mänsklig egenskap att vi ofta jämför oss med andra.Det är lätt att tro att andra har perfekta liv,när man bara ser fasaden.

    Min egen livssorg är att jag blev ensam hela livet.Ingen partner och inga barn.Men jag har lärt mej hantera det och uppskatta det jag har.Jag är frisk och kan arbeta och klara mej själv och jag kan hjälpa andra,som kanske fått sämre förutsättningar än jag.

    Verkligen! Känner ganska exakt som du! Enorma skam och skuldkänslor över att ha totalt misslyckats (som det känns) i livet. Oerhört tungt att bära runt på. Sorgen har iofs lagt sig lite för mig. Numera går det mer i cykler. Men jag förstår vad du menar med att hata den man själv blivit. Även att se vad man inte längre kan eller på olika sätt är kapabel till. Det är frustrerande givetvis!

    Jag tycker det är bra att du synliggör vad du är avundsjuk på. Kan finnas något befriande i att bara släppa lös det hela istället för att låtsas som om känslorna inte existerar?

    Vilka känslor ploppar upp i dig när du ser de här personerna du är avundsjuk på? Känner du dig besviken på att du inte är sådär t ex sprudlande som vissa människor kan vara? Eller är det mer en känsla av att du förlorat dig själv och blir påmind om din tidigare version?

    Just glada människor kan även göra mig avundsjuk. Upplever ibland att jag måste ”förställa” min blick till en mer levande version eftersom jag tycker jag kan se så himla tom ut. Ärligt talat är det livet som plågat mig så pass att jag tappat livsgnistan. Inget man kanske kan berätta för någon över en kafferast, precis.

    En liten hurtig tanke är kanske att man ju kan försöka skapa mer av det där man är avundsjuk på? T ex att ta lätt på livet tror jag är en övningsfråga. Vara positiv, likaså. Tänker att det kanske är optimalt att vara i miljöer med människor som har just de egenskaperna som man själv skulle vilja ha mer av? De brukar ju lätt bli så att man mer eller mindre tar avtryck av andra och blir som man umgås, med tiden.

    Minns att jag läste någonstans att det bästa för att bli en bra t ex fotbollsspelare är att vara i ett lag där andra är bättre än man själv. För det gör att man ofta tenderar att höjas genom dem. Att man lär sig av varandra. Har funderat mycket på det. Hur bra det kan vara att t ex omge sig med talangfulla eller optimister ifall man själv hamnat i en cirkel där man har svårt att hitta glädje.

    Kram!

    Just nu känns det snarare som mitt liv blev ett enda misslyckande jag önskar någon kunde befria mig från.

    Trots min unga ålder kan jag säkert säga att mitt liv inte alls blev som jag trodde. Jag stötte bort den jag älskade mest och allt gick bara utför efter det. Idag är jag betydligt värre rent fysiskt och jag hatar synen av mig själv. Pga det så antar jag att alla andra gör det också, och att jag bara är en börda för alla andra.

    Så många bra skrivna svar.

    Visst har man spenderat många onödiga timmar på att ”tänkt om”. Men vi kan inte ändra på vårt förflutna. Det är tufft ibland och se hur personer man varit när vän med förut har allting man själv önskar. Man är fullt medveten om att även dom har problem. Säkert inte lika allvarliga, men jag önskar ingen illa. Jag är glad för deras skulle och hoppas på att det en dag vänder för mig och jag börjar leva det liv jag vill leva och inte vara så ensam.

     

    @Indigo Qugimo

    Några tips för detta ”Att lära sej acceptera det man inte kan förändra och försöka förändra det man kan göra något åt”

    För mig blir det oftast att jag gör en förändring som ska leda mig framåt men istället blir det två steg bakåt som i sin tur leder till att man ångrar det man gjorde och börjar tänka på att det var bättre innan. Man tappar lusten att försöka mer. Att acceptera om och om igen att det inte blev som tänkt. Gör det väldigt jobbigt att bara acceptera och fortsätta framåt.

     

    Jag har försökt lära mej att vara närvarande där jag är och inte hela tiden önska att jag var någon annanstans.Samtidigt kan jag känna igen att man tappar lusten att försöka på nytt ,när man upplevt motgångar.Att lägga saker bakom sej och gå vidare kan vara svårt ibland och ens comfort zone har en förmåga att krympa över tid.Om man fortsätter att göra saker på samma sätt,så blir resultatet likadant som tidigare.Det enda man egentligen har möjlighet att förändra är faktiskt sej själv,sitt sätt att tänka och agera,även om man får nöja sej med små steg ibland.Förändring börjar alltid med en vilja till förändring och sen gäller det att inte ge upp utan fortsätta leta tills man hittar något som fungerar.Det är det som är det svåraste.Ibland kan det vara lockande att bara ge upp.

    Det är väldigt sant att man inte kan förändra det förflutna.Det enda man har någon möjlighet att påverka är framtiden.

     

    Kan det inte också handla om att landa i en acceptans över hur livet varit hittills? Att försonas med sin situation och historia? När man gjort det så är det också så mycket lättare att gå vidare? Också att det gör det lättare att veta vilken väg man ska ta? När jag var i 30 års åldern kommer jag ihåg hur det handlade så mycket om skaffa barn och gifta sig för det var ju vad jag såg andra göra.

    Kunde också känna en enorm smärta över att tonårstiden var över. Barndomen likaså. Kunde inte se någon ljus framtid, precis. Den totalt dominerande känslan var att allting är över. Nu först, däremot, har jag börjat förlika mig med dåtiden. Börjat få upp ögonen på allt som kan ske framöver. Herregud det finns ju en framtid också! Tänk alla glädjesituationer man med största sannolikhet kommer få uppleva.

    Vet inte om det är någon gyllene gräns där vid 35 års åldern (säkert individuellt) att man liksom lugnar ner sig lite och börjar om på ny kula, typ. Börjar inse allt man har framför sig och vilka smörgåsbord av fantastiska saker som kan ske. Allt det man inte varit med om ännu. Jag tror att du Yellow Palubu kommer få tillbaka din mentala styrka med tiden! Livet kommer lätta för dig! Och då kommer även glädjen som ett brev på posten!

    Kom på en till grej. Om man haft en traumatisk uppväxt eller på andra sätt genomgått trauman är jag övertygad om att allting tar mycket längre tid än vad det skulle göra om man inte haft de erfarenheterna. Har träffat ganska många med barndomstrauman genom åren och tycker mig se att mer eller mindre alla som behövt lägga tid på att bearbeta sin barndom ”ligger efter”, ”saknar” viktiga pusselbitar i sina liv. Eller har grejer i sin personlighet som de är missnöjda med och som det kan behövas läggas energi på för att förändra, för att bli mer tillfreds med sig själv, den som har man blivit och för att höja sin självkänsla. Tänker att känslor av att livet inte blivit som man tänkt sig ofta är befogade utefter omständigheterna. Det gäller bara att orka sig igenom det. Inte ge upp och känna att det är man själv som person som är dålig eller har misslyckats. Att man tar det personligt.

    Värme

    Just nu känns det snarare som mitt liv blev ett enda misslyckande jag önskar någon kunde befria mig från.

    jag känner likadant.. jag har tre helt fantastiska döttrar som hamnar mitt i mitt trassliga liv av sämre beslut.. jag är en person som suktar efter den där kärleken och lyckan i livet som ska få allt att kännas meningsfullt! Men gång på gång blir jag bara besviken! Och den där känslan BESVIKELSE (som jag egentligen ger mig själv) är en känsla som tar över totalt! Den får mig att känna mig så liten, ensam, oförstådd och totalt oälskad! Med min adhd dessutom så blir dessa starka känslor okontrollerbara.. jag är definitivt inte lätt att leva med och ingen verkar förstå mig. Men jag är en person som ger och ger och ger och ger! Och vill någonstans vara den som fixar trasiga människor! Det gör att jag alltid sätter mig själv åt sidan och leder till att jag återkommande bryts ner och mår så psykiskt dåligt att jag går in i den omtalande väggen..

    ”det är en otroligt fin egenskap du har” du ”har det största hjärtat” ”du är verkligen genuin” ”du är en jordängel”

    ja.. men jag vet också att jag har ett sjukt behov av att känna mig behövd! Och älskad! Och genom att försöka fixa trasiga människor och framförallt söker mig till män där jag känner mig behövd.. Har blivit mitt sätt att få känna kärlek.. vilket såklart gör mig besviken i slutändan då dessa män tar mig förgiven och är själva okapabla att ge mig den kärlek JAG behöver.. för att få MIG att känna mig behövd.. är INTE KÄRLEK!

    Mitt i allt detta har jag tre döttrar som gång på gång ser sin mamma ge och ge men får inget tillbaks.. nu har vi brutit oss loss igen.. (från ett äktenskap jag och mina flickor verkligen trodde skulle vara för evigt.. ) och lever själva utan mammas partner.. (som för övrigt brottas med en psykisk ohälsa from hell! Förmodligen en odiagnostiserad bipolaritet samt ADHD.. som inneburit återkommande psykostillstånd som skadat både honom själv och oss som familj..)  Nu är det lugnt, tryggt, förlösande att slippa det där destruktiva livet..

    MEN.. detta MEN..

    det är tomt.. mörkt.. ensamt.. Hjärtat är brustet💔

    jag är sjukskriven för utmattning för tredje gången och kan fortfarande inte sätta mig själv som VIKTIG! Jag vet att jag förtjänar att må bra, jag vet att JAG ÄR VIKTIG! men hur ska jag någonsin kunna ta mig upp ur mitt skeva känsloliv och beteende? NÄR ska jag bara kunna njuta av mitt och mina flickors liv? Balans, trygghet och stabilitet och glädje är det vi behöver! Men kommer jag nånsin få känna glädje och lycka? Vad är egentligen meningen med livet? Vad har jag för roll här på jorden? JA, jag älskar och mår bra av att få finnas för andra människor! Men ska det verkligen vara allt? Är inte jag värd samma kärlek och uppskattning?

    jag hamnar oftare och oftare i känslan att jag inte längre vill leva.. till vilken nytta?! Är det verkligen inte mer än såhär? Livet?
    vi springer allt vi kan i det där hamsterhjulet dag ut och dag in.. vi tappar fotfästet, trillar av.. och kämpar för att hoppa in i samma hamsterhjul igen! Springer och springer tills all kraft och all luft tar slut.. Är det verkligen att ta vara på livet? Vi är en pjäs i ett samhälle som säger åt oss HUR vi ska leva våra liv! Och orken?! Finns inte kvar till något annat än att jobba.. stressa.. sova.. jobba.. stressa.. sova.. NEJ!! Jag vägrar! Det kan inte vara meningen att vi fått chansen till ett liv för att acceptera denna roll som en pjäs i ett samhälle där psykisk ohälsa bara ökar och ökar! Vi måste tänka om! Något jag insett i min resa med min diagnos är att vi måste sikta mot och förverkliga det vi innerst inne brinner för🔥 jag brinner för mitt yrke! Absolut! Men att hoppa in i det där hamsterhjulet som en styrd pjäs funkar inte för den jag är. Så jag måste tänka om! Hur kan jag själv styra min vardag med jobb, familj, vänner, aktiviteter, drömmar, mål osv..? Om jag ska kunna ta mig ur ett liv med återkommande sjukskrivningar för utmattning så kan jag inte låta mig själv trilla ner i destruktiva relationer eller styras av ett fyrkantigt samhälle. Jag måste slå mig fri och sikta mot en värld av större möjligheter, något meningsfullt för mig och mina barn, en framtid av glädje, betydelse, stolthet, ett liv som vi kan se på och känna tacksamhet för 🙏🏼

    tankar snurrar.. känslor stormar.. det är dags nu.. Att vända blad och sikta mot hållbarhet och mening med livet!

    jag önskar bara jag visste HUR.. 😔

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.