Hem > Forum > Livet > Att leva med impulsiva självmordstankar

Att leva med impulsiva självmordstankar

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Jag har perioder när jag mår bra och jag har perioder när jag mår sämre. Så är livet.

    Men jag har också perioder när jag har självmordstankar som är impulsiva. Ena stunden myser jag med min pojkvän och andra stunden vill jag ta livet av mig. Jag vill egentligen inte dö, men i stunden så är det enda alternativet. Det är skrämmande när mina självmordstankar är så impulsiva. Jag planerar inte mitt självmord under en längre period utan kanske max 1-2 dagar innan. När jag är i denna perioden så känner jag att jag tappar lite av min impulskontroll och att jag helt plötsligt skulle kunna ta mitt liv. Hoppa framför ett tåg eller svälja alla tabletter jag äger. Jag har ett självmordsförsök i bagaget och det var ganska impulsivt.

    När det pratas om självmord beskrivs det ofta som något man planerat under en längre tid, bestämt en speciell dag, bestämt tillvägagångssätt, skrivit självmordsbrev, säger hejdå till nära och kära osv. Jag tycker inte detta stämmer in på mina erfarenheter. Någon som känner igen sig i impulsiva självmordstankar? Hur hanterar man dem?

    Jag känner igen mig i detta!
    Blir ibland rädd för mig själv när detta händer. Jag kan stå och tänka på sådant på jobbet, om hur lätt det egentligen skulle vara, men jag vill verkligen inte dö! Tankarna bara dyker upp och jag kan inte kontrollera dem. Jag kan precis som du planera i några dagar innan men det har aldrig kommit till kritan så att säga. Jag har inte sökt någon hjälp för detta och har inga tips på hur man ska hantera det heller. Men skönt att höra att det inte bara är jag, trots att det är tråkigt att höra att du mår dåligt!

    Sådana här gången finns psykiatrins egna jourtelefon som är öppen dygnet runt, alla dagar. De är en riktig livlina! Annars har du dina medmänniskor här på MIND, både de som arbetar med chatten och självmordslinjen och vi andra som du kan nå via forumet. Jag får också hemsökande tankar kring att ta mitt liv ibland och då ringer jag omedelbart psykiatrin och pratar en stund. Med tiden har det blivit lättare att själv styra undan dem och lära in ett annat beteende som svar på tankarna. Tex så städar jag lite varje gång jag börjar må dåligt. Det är ett bra och ofarligt svar på dumma tankar. Jag kan också sätta mig och klottra, lyssna på musik eller göra något annat. Det krävs lite tid och övning men det blev enklare för mig med tiden. Med det sagt så går jag också till en psykolog. Lycka till hörni. Ingen ska behöva må såhär och det finns hjälp att få!

    Känner igen mig så mycket. Jag kan må bra en vecka, två veckor och sen kan det bara säga pang så sitter jag med rakbladet igen. Aldrig sökt hjälp eftersom jag känt att det inte är på riktigt eftersom jag kan må så bra i perioder, då känns det som att jag kan ta över världen och sen vill jag bara dö helt plötsligt. Förstår inte vad som är fel på mig. Ingen förstår.

    Hej, jag känner igen mig mycket själv. Jag har aldrig sökt hjälp i form av psykolog eller andra personer som är proffessionellt utbildade, förutom en kurator som gav mig helt felaktiga tips i tonåren. Det jag själv kan tycka hjälper är att lära sig känna igen tankemönstret. Att veta i stunden att man har känt samma tankar förut men att de har gått över, mellan dessa perioder av självmordstankar är jag så extremt tacksam över att jag inte tagit mitt liv. Om det så bara är för att naturen är vacker eller något annat man kan njuta av i livet. Det hjälper ju absolut inte för dig just då att någon annan tänker så, inte det jag menar. Men jag tänker att eftersom de här tankarna är impulsiva så känner du förmodligen andra perioder att du är tacksam för att vara i livet.

    För mig känns ofta självmordstankar, eller överlag perioder av depressioner som att ”jag är funtad såhär, jag får antingen leva med det eller dö”. Och den tanken ska man absolut ta på allvar, det är så det känns och precis lika riktigt som alla andra känslor man har genom hela livet. Men det som man får påminna sig om (för just då känns det som en fakta att självmord är enda sättet och att man inte är menad av att njuta av livet), är att det är en känsla man har precis just då. Och man ska ta sina känslor på allvar, ALDRIG förminska! Men man ska komma ihåg att det är just en känsla, och den kan kännas extremt stark precis just nu, men jag kan vänta med att fatta ett beslut tills i morgon. Jag gör samma sak om jag blir förbannad, man väntar och känner efter om den här känslan är något jag faktisk skulle stå för att uttrycka, eller om den går över.

     

    Så mitt tips: när dessa tankar startar, kom ihåg att det är en känsla som startar på impuls och går över. Om du har nära vänner/pojkvän, prata med dessa om att du känner såhär då och då. Hur glad du än är så var ärlig (helst ifall du har så nära vänner, men även med dig själv) med att dessa tankar dyker upp. På samma sätt som att när tankarna kommer ska du komma ihåg hur du i normala fall känner, så ska du i normala fall vara ärlig med att du känner såhär ibland. Det gör det lättare när de väl kommer, det ger dig en slags förberedelse. Och till sist något jag själv inte orkat göra, ifall du inte har någon att prata med det om, så kan du ju testa psykolog, oavsett om det inte känns så farligt i ”vanliga” fall så är dina tankar i stunden precis lika viktiga som någon annans  i stunden, oavsett hur ofta/länge dessa stunder inträffar.

    Lycka till, kramar!

    Känner igen mig så mycket. Jag kan må bra en vecka, två veckor och sen kan det bara säga pang så sitter jag med rakbladet igen. Aldrig sökt hjälp eftersom jag känt att det inte är på riktigt eftersom jag kan må så bra i perioder, då känns det som att jag kan ta över världen och sen vill jag bara dö helt plötsligt. Förstår inte vad som är fel på mig. Ingen förstår.

    Det låter som Bipolär sjukdom typ 2, definitivt något du bör söka, och få, hjälp för att hantera.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.