Att leva med dålig självkänsla och kronisk ångest -tips för stärka självkänslan?

Hej,

Bakgrund, kom till Sverige när jag var 11 månader(är adopterad från sydkorea) mina föräldrar var överlyckliga när jag kom och även min syster. Men utåt sätt ville de att vi skulle vara den perfekt svenssons familjen som har allt under kontroll. Detta skapade krav från dera sida och ett synsett som inte passade in på mig. På grund av detta skapades för höga krav och känslan av att inte duga börja växa fram. Detta har etsat in i min själ väldigt hårt och är svårt att vända till att jag duger som jag är trots att jag haft en tuff start med adoption och så vidare. Äter medicin och går regelbundet till psykolog och har gjort i många år. Min skräk är att det inte kommer bli bättre, är det meningen att jag ska må skit för evigt?? Vad är eran syn på dålig sjävkänsla och ångest går det att vända?

[Indigo Jysyne]

Hej!

Jag ser att det var ett bra tag sedan du skrev men jag svarar på detta ändå. Ville bara säga att jag tycker mig hittat ett bra sätt att hantera ångest och dålig självkänsla och det är genom mental träning. Jag har jobbat med positiva affirmationer dagligen och det har gjort att jag blivit starkare. Jag har bytt ut negativa kritiska tankar mot positiva stödjande tankar. Jag vet också andra som använt sig av meditation och mindfulness och på så sätt mått bättre. Mindfulness kan du läsa om på nätet och meditation kan vara så enkelt som att du söker upp en lugn trygg plats och sedan sitter ner och följer dina andetag ut och in. Hoppas du hittar din väg till bättre självkänsla. Kram till dig från mig💕

Jag vet inte om det här kan hjälpa dig men jag har personligen haft en liknande indoktrinering i uppväxten om att ha en fin fasad, och därför haft hjälp av att se det som en typ av hjärntvätt. Alltså att blivit itutad att man ska vara på ett visst sätt, lyckas på ett visst sätt mm. För att komma till bukt med det har jag jämfört det med personer som levt i en sekt. Det tycker jag har hjälpt för att känna mig stärkt i att våga ifrågasätta alla dessa idéer. Självkänslan tycker jag då förstärkts och även att jag börjat se det orimliga i vissa krav. Kanske det även kan hjälpa att föreställa sig ett litet barn och i tanken se hur man själv skulle säga de här sakerna man själv fått höra till denne, känns det verkligen OK? Förmodligen inte. Det tycker jag kan ha hjälpt för att bli av med normaliseringen kring de här idealen som föräldrarna så aktivt ville föra över på en.