<3 Ja, det här är mest något som jag mest börjat nosa lite på.
Typ att när man levt ett liv, och fortfarande gör, i kaos, skapar det så mycket rädslor och kontrollbehovsbeteenden? Men att dessa ens har formats är ju en solklar konsekvens av att man lärt sig av livet att om man inte kontrollerar och försöker styra det som händer, så kommer något fasansfullt inträffa.
Det här smittar då av sig inom alla möjliga områden som; ens hälsa, utseende, katastroftankar kring världsläget och ens anhöriga etc. Men grejen, tänker jag, är ju att det är så jäkla mycket som man ändå inte kan kontrollera och heller inte bör ta ansvar för, egentligen. Har därför numera börjat fundera på ifall man inte ska ge typ 50 procent av sitt engagemang till detta kontrollerande, medan andra hälften handlar om att våga ha tillit till att det värsta inte kommer inträffa. Öva på att lita på livet, igen (så som man kanske hade en betydligt högre fallenhet för som barn?)
Och ifall det värsta skulle inträffa, ha tillit till att man kommer överleva det också. Öva på att släppa alltså det här panikartade kontrollerandet som iaf jag upplever som fullständigt förödande. Man släpper ju inte in något som bara kan komma naturligt – för där är man också framme och vill styra.
Jag har exempelvis märkt på sistone att jag är mer chill än vanligt socialt. Jag skiter lite i att svara så fort. Jag anstränger mig betydligt mindre och det märkliga är att jag då får mer gensvar av omvärlden. Det är som att ju mer upptagen jag själv blivit desto smidigare har det blivit att ha dessa relationer igång. Krasst kan jag mest beskriva det som att jag direkt bara släpper känslan av att vara rädd för avvisanden och i stället tänker; skitsamma, vem fan bryr sig? Idag orkar jag inte mer än såhär och det får vara good enough, annars är vi ändå inte kompatibla.
Lägger alltså mindre laddning i relationernas betydelse. Mindre laddning i min egen förmåga att svara an på det. Vågar riskera att kanske missta den vänskapsrelationen – för jag orkar helt enkelt inte hålla på och styras av dessa rädslor längre. Jag lägger ifrån mig det.
Likadant försöker jag göra inom andra områden också. Kontrollera mindre. Lägga ifrån mig det. Våga slappna av. Acceptera mitt typ utseende, mina familjemedlemmar. Mitt miserabla liv. Försöka se annat. Fokusera på annat.
Lite så tänker jag alltså just nu med detta om acceptans inför livet, människorna i den, och hur man är som person där mindre självutveckling är något som jag förespråkar.
Man är tillräcklig redan.
Livet är värt så mycket mer än att man ska kontrollera alla dessa centimeter av den. När man släpper det tror jag också sannolikheten ökar att andra bra saker kommer till en. Fast såklart har jag inte en susning om det stämmer.
