Hej alla..
Det här kanske låter löjligt, men jag känner att jag aldrig kommer hitta nån som kommer att bli kär i mig så som jag är..
Jag är en 20 årig tjej, omtyckt av många människor eftersom jag alltid visar omtanke o kärlek till alla. Sprider endast positivitet bland alla. Jag pluggar o jobbar samtidigt, är trevlig, varm, social, öppen för nya upplevelser, o allt möjligt. Skulle aldrig nånsin skada en person eller hens känslor. Men det känns inte som att det är tillräckligt… har endast dejtat en kille, men det gick inte vidare.. efter det känns det som att varje kille jag pratar med så går det bara inte vidare.. de tycker om mig väldigt mycket från början, men sen så tappar de intresset bara. Förstår mig inte på det. När jag uttrycker detta framför mina vänner så hör jag alltid: ”men du får ju ändra på dig lite, flörta på det sättet, gör si o så, skratta inte för mycket…” men jag ändrar såklart inte på mig, det är ju inte enkelt o göra o jag vill inte heller göra det. Jag är bara mig själv med människor men det känns inte tillräckligt när det kommer till kärlek.
Det här låter som att jag verkligen är desperat efter kärlek, o kanske jag är. Allt i mitt liv är i en form av rutiner.. när jag kommer hem i slutet av dagen är jag ensam framför TV:n, när jag är ledsen så får jag ingen stöd av nån bredvid mig. När jag plötsligt har lust att gå ut o promenera under natten så är det ingen som följer med mig. Ibland behöver man endast en kram, o så finner man inte heller det.
Undrar om det finns nån som känner samma.
