Återfall

Har precis fått ett återfall i mitt alkoholmissbruk. Jag har blir aldrig full hur mycket jag än dricker, jag blir bara lugn, jag får en tyst stund i mitt huvud.

Har sedan min första klunk alkohol varit beroende. Jag visste där och då att detta är det bästa som har hänt mig. Det gav mig en paus i tankarna. Alkoholen har räddat mig vid många tillfällen, det har botat den värsta ångesten. Jag har haft självmordstankar som alkoholen stoppat.

Första gången jag försökte vara nykter varade det i ett år, nu har det gått ett år sedan mitt första återfall.

Vid mina förra återfall blev jag inlagd. Den lilla jäveln (missbrukaren) säger till mig “inte bli inlagd nu, detta klara du galant, så kan du fortsätta dricka utan att någon lägger sig i.

Mitt drickande grundas i barndomstrauma, en mor som övergav mig för alkohol och droger, en jämnårig “vän” som förgrep sig sexuellt, mobbing i högstadiet.

Jag skäms för mitt drickande. Jag har en familj som älskar mig, jag har vänner, jag har ett jobb som folk drömmer om, jag tjänar långt över vad jag borde. Ändå kommer alkoholen tillbaka. Alkohol och depression skiter i vem du är, du kan ha allt i världen men beroenden och depressioner skiter i det.

Ville bara skriva av mig. Någon som sitter i samma sits eller känner igen sig?

 

Yellow.

Jag tror det är många som känner och tänker som du. Alkoholproblem är som andra destruktiva beteenden skämmigt. Många blir triggade av att erkänna att de har problem och blir därför oförmögna att svara för problemet blir för personligt. Andra tror frågan är för svår att tala om men det tror jag inte heller är sant.

Jag blir nyfiken på och undrar vilka stöd du har i andra. Har du en mentor som har liknande erfarenheter och som du kan ringa till eller kontakta när pressen känns för stor? Jag tror det är oerhört viktigt att erkänna för sig själv att det finns utmaningar i livet som kan vara viktigt att ha stöd av andra i.

Jag är destruktiv på andra sätt än att dricka alkohol i för stor mängd. Glömmer ibland bort att jag är människa med fel och brister och tror att jag är perfekt så när jag inte beter mig perfekt så kommer självhatet och jag gör mig illa vilket får mig att känna mig lugn en stund. Allt blir stilla eller så lugnar det destruktiva beteendet mig så jag slipper ta itu med problem som känns för stora.

Hjälpen för mig är att vara öppen med mina problem så jag kan avgöra vilka som är beredda att stötta mig och vilka som inte är det. Sen är jag obarmhärtig mot de som inte stöttar mig för de väljer jag bort. Jag har nämligen rätt till ett bra liv och behöver ibland stöd för mina tillkortakommanden för att snabbare komma tillbaka till banan igen, på den väg jag har framför mig till ett så tillfredställande liv som möjligt.

Så, våga tro på vikten av stöd. Tolvstegsmodellen t ex stöttar många med olika problem som missbruk, alkohol, sexmissbruk, matmissbruk, de som kommer ur dysunktionella familjer ( aca-sverige.org ) och så vidare. Sen finns det förstås många andra lösningar.