Varför måste man se det positiva i allt?

[Red Vurebu]

Varför måste man se det positiva i allt jämt?

Varför kan man inte få säga att livet säger just nu?

Varför måste man se positiva saker i allt det negativa?

Varför kan inte en persons negativa åsikt respekteras?

Livet suger just nu!

Inget går bra!

[Azure Dukika]

Håller med dig.

man blir nedtryckt och hånad så fort man inte är positiv hela tiden.

jsg håller med om att man inte ska gå runt och vara gnällig och negativ.

men när folk inte vill höra vad man säger och hugger som en  huggorm emot en så fort man nämner något som inte visar att man är glad, positiv och stark.

Direkt är man en jobbig jävel som bara de. Som leker offer och tycker synd om sig själv och man ska skräpa till sig och rycka upp sig på sekunden.

alltid ska man tänka på alla som har det likadant och allra helst rabbla upp alla de som  har det värre.

skriva lite tacksamhet, göra lite yoga och sen ta tag i allting ”för det är ju så lätt”, allt ska man göra själv eller som jag ser det allt ska man göra ensam.

[Purple Pyteqi]

Jag håller med i tråden

Att ständigt få dessa kommentarer om att man ska tänka positivt gör mig kränkt.

Med mycket lång erfarenhet av depression, och där allt bara blir sämre, som ex nu senast, uppsagd från mitt arbete pga min psykiska ohälsa, som det heter har ingen varaktig arbetsförmåga. Som sagt långtidssjukskriven och nu arbetslös, Att då få sådana kommentarer “-Tänk inte så negativt, tänk POSITIVT istället” eller “-Tänk inte så negativt, du går under” eller “-Tänk att du kan flytta och börja jobba med något annat”, jag kan tyvärr inte tänka så positivt som min omvärld vill att jag ska, det mesta är katastrof.

Som sagt håller med om trådskaparen.

[Purple Sajage]

Jag förstår det inte heller. När min far gick bort när jag va 17 sa varenda psykolog och kurator att jag måste sluta sig mig som ett offer för det som hänt. En riktigt pissig sak hände, helt utom min kontroll. Ändå skulle jag tänka positivt.

Nej, det är för fan rimligt att livet då och då suger. Och det är okej att det känns tufft. Det går över.

<3 Tror det i grund och botten handlar om att detta samhälle premierar intellektet framför det emotionella. Vi ska prestera snarare än att sträva efter att må bra och bli medvetna om vad vi känner.
Många är uppe i sina huvuden och tänker snarare än känner sin kropp och hur en mår. En person som själv i sitt liv enbart vill ha positivitet kräver ofta desamma av andra.

Det kan även vara tvärtom att personer som är väldigt låga och negativa önskar helst se samma energi hos andra. Att det som förespråkas då är att man heller inte får vara särskilt positiv utan det ska då direkt skjutas ner och kritiseras, vilket också kan behöva problematiseras.

Det är som två extremer, tänker jag, som behöver nyanseras. Människan rymmer ofta så mycket mer.

[Green Gohyte]

Håller med. Det blir bättre samtal att faktiskt lyssna på vad någon säger och försöka förstå tankarna vad tankarna handlar om istället för att bara sätta etiketten ‘negativ” eller “positiv”. Om man nu inte kan eller vill lyssna på någons tankar så är det väl bättre att säga det istället för att bara svepande kalla dem “negativa”

[Purple Tobeva]

När jag har haft det tufft har jag även blivit ensam. Min erfarenhet är att människor till mångt och mycket har varandra för glädje. Det är de nära som man kan förvänta sig lite mer av.

Jag förlorade mina föräldrar tidigt i onaturlig död. Ingen som vill prata om det. Jag ska inte vara bitter. Åh vad jag har dolt sorg genom livet och anpassat mig för att inte vara ensam.

Vi ska hoppas, tänka positivt och stärka oss själva. Annars gör vi ju livet trist för de som är glada.

Jag anser att jag har rätt att känna som jag känner. Min verklighet känner jag bäst själv. Det som gör det extra deppigt är när de jag trodde var nära försvinner när något negativt händer i mitt liv.

[Indigo Vutaqy]

Det är kontraproduktivt att tvinga sig att “tänka positivt”.

Att lyssna på andras negativa känslor är också en viktig del av vänskap, anser jag. Riktig empati.

Men självklart kan det vara jobbigt om det blir för mycket av det.

Därför tror jag det är bra att jobba på att få ut sina negativa känslor mer för sig själv.

Till exempel genom att skriva om det, lyssna på musik som återspeglar sina känslor och kanske gråta för sig själv eller så. Helt enkelt tillåta sig själv att känna det man känner.

Det är inte hälsosamt att trycka undan sina känslor, och jag tycker att man ska kunna visa vad man känner, men kanske mer nedtonat beroende på situation.

När jag rannsakar och ställer frågan till mig själv om jag tycker det är jobbigt med “negativitet” så kommer jag fram till att hur människor mår är för mig sällan ett problem utan det är nog mer när ingenting man säger duger för motparten. Det är det som tar energi i en konversation eller i en relation.
Om man har en kollega, eller familjemedlem/kompis som går runt och beter sig svårt 99 % av tiden, man försöker möta personen på alla vis man förmår men ingenting passar för henom – det gör mig urlakad. Då är jag beredd att kalla personen för “negativ” och där jag inte längre tycker om det, får svårt att stå ut. Har svårt att hantera det för då har det smittat av sig och gått ut över mig och mitt mående/ arbetssituation/miljö. Det är först då jag själv börjat bli irriterad på riktigt.

En ledsen/deprimerad person har jag övh inte svårt att bemöta. Heller inte en person som är tyst och vill skärma av. Utan det är mer när en person gör sig omöjlig. Det påminner för mycket om mina dysfunktionella föräldrar där ingenting man gjorde passade sig. Hur mycket man än ansträngde sig och försökte ge kärlek eller råd, förslag på lösningar så fick man skäll och kritik tillbaka. Det är väl kanske på en helt annan nivå än detta med att någon är negativ iofs. Det är väl när en person valt att bemöta världen utifrån en mycket mörk plats på något sätt. Inget ljus får sippra in? Världen ska helst förgöras? Eller det här “om jag inte mår bra, så ska heller ingen annan få göra det”. Tror att vi som är barn till narcissister kanske har en extra känslighet också för när andra människor är negativa för i detta finns också så extremt mycket makt?

Jag resonerade nog inte såhär som yngre utan tillhörde då mer gänget som uppskattade “negativa tongångar” men det har jag fått värdera om. Det är väldigt ofta har jag märkt som just sunda människor är positiva. Det kan vara bra att hålla utskick efter det också. Emotionellt tillgänglig personer är oftare positiva än negativa. Så tänker jag numera. Med det sagt ska man inte blunda för människor dåliga mående, men det tror jag alla här förstod att jag inte menade.