Mitt förhållande till mina föräldrar är trasigt, på något sjukt sätt är jag den vuxna här. Det känns så ialafall villket är frustrerande, jag måste alltid förlåta och gå vidare. Jag har gjort en del grejer jag inte är stolt över, det har varit våld i hemmet sedan tidig start. Mamma skyller på att hennes barndom var fylld med våld, och hon tar inte stryk längre. “Du är läskig och hotfull”, får jag höra jämt. När vi bråkar försöker jag alltid låta henne prata så gott jag kan, även om det blir skrik. Hon säger i ena läget hur lugnt och obråkigt det var när vi bodde ihop, och hur förändrad och bråkig jag är nu. Medans hon sedan i nästa mening kan säga att vi bråkade mycket hemma, och vänder tvärt på alla ord. Dom ord hon ytrcker saker med gör ont, vissa har jag hört innan medans nya poppar upp hela tiden.
Jag är en överviktig kvinna, på snart 30 bast. Jag har varit ute varje dag nästan i över ett år och gått, kanske inga jätte sträckor men endå ut i rusk och äckel. Jag har ett handikapp som heter eds, villket gör att kroppen är så trasig den bara kan bli. Minsta ansträngning gör ont, och även om man inte gör något så har man ont endå. Jag gör mitt yttersta för att gå ner, men blir så orklös och trött när jag hör vad hon säger. För det är okej att jämföra mig med dom överviktiga på typ tlc, och att det kan bli så. Därför måste hon säga detta till mig, för att det oroar henne. Hon är också överviktig, går inte ut alls nästan och endå får jag all skit. Ibland vill jag bara sluta, skära alla band till henne och försvinna. Men hon är det enda jag har kvar, då min pappa lämnade mig åt ödet för länge sedan. Kvar står jag trasig, och orklös mentalt. För att jag måste orka höra allt hon har till mig, för det oroar henne.
“Du är överviktig!
“Varför städar du inte det går ju snabbt!
“Du kanske blir så överviktig att du en dag inte orkar ta hand om katterna
“Varför gör du inte mer?
“Det är så enkelt!
Orden skär i själen varje gång, hon klagar på att hon inte kan säga något. Men när man hört det under uppväxten, och helst vill ha pepp och styrka. Varför kan jag inte få det bara, varför måste det alltid vara ris hela tiden. “Jo men du gör bra ifrån dig men du måste kämpa mer” känns hopplöst att ens försöka. Det sista jag hörde innan hon stormade ur dörren var att inte ringa, inte höra av mig alls. Så jag sa att hon får göra det när hon e redo men antagligen lämnar hon mig med.
