<3 Skulle också blivit livrädd. Alltså jag tänker att de människor som har överseende med att man kan begå ett mänskligt fel, en sådan person hade jag inte alls blivit rädd för. Antar att dennes approach direkt hade avväpnat mig. Däremot den här personen som du beskriver, alltså när du ber om ursäkt, är uppenbart skärrad och önskar att det inte blev som det blev, när en sådan person ändå står demonstrativt och ser hatisk ut, det tycker jag är snudd på en traumatisk upplevelse. För man är ju maktlös, man har ju bett om ursäkt, man gjorde det heller inte med flit, man önskar att man kunde göra något mer, men personen är lika oförlåtande än då. Lika upprörd. Det är en skrämmande upplevelse för man möter ju då någon som är hemskt oempatisk tillbaka. Som bestämt sig för att agera ut sin vrede. Som inte ger sig utan vill straffa en varje sekund som kvarstår av situationen. Det är ju som ett livs levande hot eller angrepp man står under då.
Nu när vi dock skriver om det märker jag att jag blir lite förbannad mer än känslig. Blir liksom arg å dina vägnar. Tänker att någonstans finns det ett stopp, en gräns, där man har rätt att säga till den andra: “Nu har jag bett om ursäkt. Nu räcker det. Finns inget mer jag kan göra. Ge dig.” Och sedan gå därifrån, lite upprört.
Vad tror du om det framöver om något liknande uppstår igen? <3
