Jag skapade ett väldigt starkt vänskapsband med en vän. Under ett halvår byggde vi upp en relation som jag aldrig haft med någon annan förut. För första gången var mitt ångestfyllda huvud helt tyst i hens närhet. Jag utvecklade en stor trygghet till hens närvaro, omsorg och kärlek gentemot mig. Hen blev en livslina som jag kunde luta mig mot, för första gången på länge kanske jag inte behövde ta mig igenom mina mörkaste stunder ensam. Men djupt inombords visste jag att hur många gånger hen lovade och svor på att hen aldrig skulle gå sin väg och lämna mig kvar som alla andra, så kunde och ville inte jag tro på det. Ett år senare står står jag ensam kvar med minnena som sliter isär min själ, lämnar mig utan livslust och Hopplöshet. Medan hen gjorde precis det hen sa att hen inte skulle göra. Hen gick sin väg och lämnade endast kvar sina ekon av fotspår. Alla ord som hen sagt var bara tomma, lika tomma som min själ blev efter hen, lika tomma som hjärtat, lika tomma som mitt liv. Kvar sitter jag med ett brustet hjärta och saknaden av en vänskap som jag nästan kunnat dö för.
