Livet går sönder

[Red Vurebu]

Känns som livet håller på att gå sönder, likt ett korthus som rasar. Ingen kontroll att få stopp på det heller. Yttre omständigheter som styr.

Trött och slut mentalt och det bara fortsätter.  Man har inget val. Man MÅSTE gå upp varje dag till eländet som bara fortsätter och fortsätter.  Tar aldrig slut. Ingen tid finns heller till vila. Man känner stt man håller på att gå sönder inuti och att man sitter fast. Ingen chans att ta sig loss. Ingen chans till vila.  Det finns inget annat val. Om det skulle finnas så ser man inte de chanserna. Man är för slut för att engagera sig. Varje dag gäller det att överleva. Göra det nödvändigaste.

Alla drömmar man haft försvinner en efter en. Hoppet sinar. Man ser tillbaka på livet som varit och känner att man INTE är nöjd med sitt liv.

 

Man kämpar och kämpar, man försöker göra efter konstens alla regler för att få till förbättringar,  men inte ett skit händer.

Man går i terapi år efter år, men upplever att det inte blir något som helst bättre, men man fortsätter iaf på gamla spår. Det man egentligen borde göra är en handbromsvändning och göra totalt tvärtom.  Men man vet bara inte vad. Man känner att man står och stampar vid ett vägskäl i livet, men man kommer ändå inte vidare.

Man kanske vet hur man skulle vilja ha det, men då är det andra yttre omständigheter som styr, tex ekonomiska.

Jag blir nog en sådan person som blir gammal utan att ha verkligen  “levt”.

Hur gör man när man “lever” fullt ut??

<3 Oj, hög igenkänning.

Just att inte veta hur en ska kunna förändra sitt liv är ett stort huvudbry sedan åratal tillbaka även i mitt liv. Hörde för någon dag sedan en professor säga att arbetet går man till av plikt men det är på sin fritid man skapar livskvalité. Blev lite förbryllad av det men samtidigt lättad. Som att jaha? Så arbete ska vara ganska tråkigt och meningslöst men man fixar att gå dit om man har bra livskvalité i övrigt? Det är så folk gör?
På ett sätt tycker jag det rimmar rätt att man kan stå ut som satan på en arbetsplats ifall man mår bra eller har ett rikt liv. Med det sagt känner jag en liten befrielse i att arbetslivet kanske inte behöver vara så himla storartat. Det är vad det är. Däremot just detta att ha levt ordentligt undrar jag också massor om – vad är det? Vad definierar ett sådant liv?

Tänker även på begreppet fear of missing out. Att man gått miste om för mycket. Jag har personligen landat efter extremt mycket analyserande om vad jag känner saknas att det bottnar mycket i sådant som är kärleksbaserat. Den där stora kärleken. Den där vardagen tillsammans med någon som flyter på. Det handlar alltså nödvändigtvis inte om stora livsdrömmar utan jag landar i det basala allra oftast. Titta tillbaka på livet med värme. Att ha haft livskvalité? Tror även på att försöka förlåta sig själv för att saker och ting kanske inte är som man önskat. Att jobba på acceptans och medkänsla om sig själv. Var sak har sin tid osv. Det är inte lätt, jag vet. Om man är avundsjuk på andra kan man också kolla lite närmare på det. Det brukar visa en vad man själv önskar att man kanske hade.

Har du några tankar om vad det handlar om för din del? Alltså detta vad du saknar?