Hem > Forum > Livet kan skava > Likgiltighet

Likgiltighet

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • nånstans har jag insett att jag behöver nån sorts hjälp. Åtminstone få skriva ur mig. Det är mycket som jag håller inom mig som verkligen ingen annan vet förutom min närmsta familj.

    Jag är i början av 30-årsåldern och är så arg inombords. Jag hatar på mig själv konstant, använder mat som tröst och nånstans ändå upprätthåller en driven, självständig och trygg fasad medan insidan skriker. Jag har två barn. Jag är rädd att jag ska påverka dem negativt på något sätt i deras små liv att jag verkligen vill bearbeta allt..

    När jag växte upp gick jag som på nålar hemma konstant. Man visste liksom aldrig vad för humör min pappa var på. Ibland kunde kan bara kliva in genom dörren och veta att idag bör man inte ens säga hej. Det är inte så att jag blev slagen, men han slog sönder huset och grejer, porslin osv vid dåligt humör. Var jag eller mina syskon på dåligt humör så tolererades det inte. Samma resultat. Min mamma bet ihop och såg mellan fingrarna.. Jag kan inte minnas någon gång nån sagt ”Jag älskar dig” till mig.

    Det här har gjort att jag trycker undan ALLA känslor och jag känner mig likgiltig/känslokall. Reagerar ofta med ilska. Känner mig arg ofta.

    Det fina är ändå att jag ser mina beteenden, jag vet vad jag ska säga till mina barn vid deras frustration och jag försöker mitt bästa att bryta mönstret för dem.. Jag säger dagligen jag älskar dig till dem.

    Men frågan är mer hur ska jag bli tillfreds med mig själv och min uppväxt? Jag förstår att jag blivit psykiskt misshandlad hela livet med otrygghet som bas.

    Känns mest som jag svamlar.. hoppas nån förstår..

    Hej

    Jag har liknande erfarenheter som dig från uppväxten, arg, oberäknerlig pappa och en mamma som inte stod upp för oss barn.

    Det var en bitvis turbulent hemmiljö jag växte upp i. Än har jag ofta ångest, dålig självkänsla och har också tröstätit/svultit mig till en viss grad i många år. Mina föräldrar sade inte heller ’jag älskar dig’. Om de sade det hade jag nog ändå inte kunnat ta in det.

    Jag känner mig också arg och frustrerad på livet numera.

    En tanke jag har är att du skriver att du säger att du älskar dina föräldrar trots att de inte säger det tillbaka. Varför gör du det? Får det dig verkligen att må bättre av att säga det eller är det bara med en förhoppning om att de ska säga det tillbaka? Som sedan inte ger dig det du söker?

    Om jag var du skulle jag tillåta mig själv att verkligen sörja det jag varit med om under uppväxten, och sedan inte låtsas att ni har en närmare relation än ni har, för det tror jag inte du mår bra av, eftersom att det känns fejk.

    Tänk istället att du accepterar det som varit, och kanske försök att ta emotionellt (och kanske även fysiskt) avstånd till dina föräldrar, om det inte känns bra att prata med dem. Har du bearbetat din barndom med en psykolog? Kanske vore det bra att göra det.

    Sålänge du söker deras bekräftelse som du sedan inte får kommer du fortsätta må dåligt. (Alltså som när du säger att du älskar dem när de inte säger det tillbaka). Försök alltså att bygga en relation med en ärlig grund istället för en relation med förhoppning om att de var andra människor än de är.

    Det är väldigt smärtsamt att försöka omvärdera och verkligen SE nära relationer för vad de egentligen är, men jag tror ändå med min amatörmässiga syn- att det är viktigt för att kunna bli tillfreds med sig själv. Det är emotionellt påfrestande att gå och hoppas på att andra människor helt plötsligt ska börja bete sig på ett annat sätt än de brukar, för tyvärr gör de flesta inte det. Och om de ska göra det, måste de själva se att de gjort fel och sedan vilja ändra sig.

    Tips

    • acceptera det du varit med om
    • förvänta dig inget som inte är rimligt att förvänta sig
    • försök bygga upp självbild och egenvärde med hjälp av psykolog
    • Minska kontakt eller bryt kanske helt med dina föräldrar, vilket som känns bäst
    • Bearbeta händelser kanske med KBT..

    Du är värd att må bra!

     

     

    Trådstartaren

    Hej Jag har liknande erfarenheter som dig från uppväxten, arg, oberäknerlig pappa och en mamma som inte stod upp för oss barn. Det var en bitvis turbulent hemmiljö jag växte upp i. Än har jag ofta ångest, dålig självkänsla och har också tröstätit/svultit mig till en viss grad i många år. Mina föräldrar sade inte heller ’jag älskar dig’. Om de sade det hade jag nog ändå inte kunnat ta in det. Jag känner mig också arg och frustrerad på livet numera. En tanke jag har är att du skriver att du säger att du älskar dina föräldrar trots att de inte säger det tillbaka. Varför gör du det? Får det dig verkligen att må bättre av att säga det eller är det bara med en förhoppning om att de ska säga det tillbaka? Som sedan inte ger dig det du söker? Om jag var du skulle jag tillåta mig själv att verkligen sörja det jag varit med om under uppväxten, och sedan inte låtsas att ni har en närmare relation än ni har, för det tror jag inte du mår bra av, eftersom att det känns fejk. Tänk istället att du accepterar det som varit, och kanske försök att ta emotionellt (och kanske även fysiskt) avstånd till dina föräldrar, om det inte känns bra att prata med dem. Har du bearbetat din barndom med en psykolog? Kanske vore det bra att göra det. Sålänge du söker deras bekräftelse som du sedan inte får kommer du fortsätta må dåligt. (Alltså som när du säger att du älskar dem när de inte säger det tillbaka). Försök alltså att bygga en relation med en ärlig grund istället för en relation med förhoppning om att de var andra människor än de är. Det är väldigt smärtsamt att försöka omvärdera och verkligen SE nära relationer för vad de egentligen är, men jag tror ändå med min amatörmässiga syn- att det är viktigt för att kunna bli tillfreds med sig själv. Det är emotionellt påfrestande att gå och hoppas på att andra människor helt plötsligt ska börja bete sig på ett annat sätt än de brukar, för tyvärr gör de flesta inte det. Och om de ska göra det, måste de själva se att de gjort fel och sedan vilja ändra sig. Tips

    • acceptera det du varit med om
    • förvänta dig inget som inte är rimligt att förvänta sig
    • försök bygga upp självbild och egenvärde med hjälp av psykolog
    • Minska kontakt eller bryt kanske helt med dina föräldrar, vilket som känns bäst
    • Bearbeta händelser kanske med KBT..

    Du är värd att må bra!

    Tack för ditt svar, hur hanterar du det i nuläget, går eller har du gått hos psykolog?

    Jag säger det inte till mina föräldrar, utan till mina barn att jag älskar dem. Lite slarvigt skrivet av mig kanske. 🙂

    Tack för ditt svar, hur hanterar du det i nuläget, går eller har du gått hos psykolog? Jag säger det inte till mina föräldrar, utan till mina barn att jag älskar dem. Lite slarvigt skrivet av mig kanske. 🙂

    Jaha, till dina barn. Vad bra. Där missförstod jag dig. 🙂

    Jag har gått hos psykologer och kuratorer i omgångar. Pratar lite sporadiskt med psykolog nu, men mestadels bearbetar jag händelser genom att prata med andra nära… och så försöker jag acceptera det som varit helt enkelt. och tänker att jag kan inte ändra det som var, jag kan bara påverka nuet. Och jag försöker göra så gott jag kan för att må bra . Ibland innebär det att jag tar socialt avstånd en längre tid, ibland innebär det att jag umgås jag med min familj ändå… men försöker göra det på ett sätt så att jag kan avbryta om jag känner för det. Det är fördelen med att vara vuxen, man får ju välja själv i vilken utsträckning man vill och orkar umgås. 🙂

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.