<3 Tror det är så att i just såna här situationer blir det just som allra, allra tydligast vilka som är empatiska och hjälpsamma emot andra när det gäller, och vilka som i stället värnar sitt eget mående och därför väljer att skapa distans? Dessa personer tjänar definitivt på att bara häva ur sig någon liten komplimang (att vara stark) och kanske kalla det för “fri vilja”, detta för att själva slippa behöva se hur pass lite de själva engagerar sig eller ha fog för dåligt samvete, jäntemot dig, tänker jag.
Kan det vara så att de inte kan ge dig den bekräftelsen som du förtjänar för det skulle synliggöra då hur skev hela situationen är – och de vill de förmodligen inte ta in?
Tänker även på det som du beskriver om en upplevelse av att inte ha något val. Att du agerar av kärlek och oro, en djup insikt och känsla av att inte klara av att låta bli – empatin är för stark.
Jag fick höra av mina syskon att jag hjälpte våran mamma när hon låg på intensiven att det handlade om att jag ville få uppmärksamhet och skulle skryta sedan med den insatsen. Det var jävligt magstarkt. Själva åkte de på utlandssemester. Hade också önskat då att de åtminstone kunde se att de hade ett syskon som var lojal och som inte vek ner sig. Som kämpade för att mamma skulle få kraft till att överleva. Det blev bråk tillslut om att jag ansåg att de åtminstone kunde fråga hur jag mådde.
Förstår alltså att det här blir så fel för dig när du är så utsatt redan i allt du ska orka med <3
