Hem > Forum > Livet kan skava > Du är ju så stark

Du är ju så stark

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Känner att jag alltid får höra att jag är så stark, men nej, jag har inget val om jag ska överleva.

    Har en son med svår ADHD, förlorade min mamma november 2020, har vårdat min pappa med cancer, har en dotter med epilepsi som åker ambulans som taxi, min man har haft en hjärtattack och själv ska jag fixa allt, och det gör jag för jag har inget val. Tröstar alla, tar om hand om alla, sköter hem och jobb men får aldrig frågan om hur jag mår, på riktigt, bara höra att du är stark!!!!

    <3 Du är förmodligen den starkaste i den gruppen och bland de människorna som du har i din omgivning (tänker då på de friska)? Jag tror ofta det är så att den starkaste kliver fram medan de svagare ställer sig i periferin och blir svajjiga. Det är alltså en begåvning som du har – du är stark!

    Jag har lärt mig i livet att många människor faller som furor vid kriser. De stoppar huvudet i sanden. Börjar dricka, kanske skapar konflikter i familjen mm. Länge trodde jag att man var ungefär lika starka, lika jämbördiga som andra, och att det istället handlade om lättja. Det tror inte jag längre. Många förmår inte stå pall. Det är bräckligt.

    Däremot har jag en invändning i att du inte bemöts med empati, inlevelseförmåga och omtanke; att de inte frågar dig åtminstone hur du mår, ifall de kan avlasta dig på något sätt. Förstår att det är djupt sårande, fina du.

    Trådstartaren

    Tack för värmande ord!

    Det är just det jag önskar, empati, några värmande ord, precis som våra vänner som ställer upp får. Det är de så värda, men det jag gör, vänder ut och in på mig själv, verkar vara så självklart att ett ”tack”, ”du är grym”, ”jag är tacksam för allt du gör” verkar vara onödigt.

    <3 Tror det är så att i just såna här situationer blir det just som allra, allra tydligast vilka som är empatiska och hjälpsamma emot andra när det gäller, och vilka som i stället värnar sitt eget mående och därför väljer att skapa distans? Dessa personer tjänar definitivt på att bara häva ur sig någon liten komplimang (att vara stark) och kanske kalla det för ”fri vilja”, detta för att själva slippa behöva se hur pass lite de själva engagerar sig eller ha fog för dåligt samvete, jäntemot dig, tänker jag.

    Kan det vara så att de inte kan ge dig den bekräftelsen som du förtjänar för det skulle synliggöra då hur skev hela situationen är – och de vill de förmodligen inte ta in?

    Tänker även på det som du beskriver om en upplevelse av att inte ha något val. Att du agerar av kärlek och oro, en djup insikt och känsla av att inte klara av att låta bli – empatin är för stark.

    Jag fick höra av mina syskon att jag hjälpte våran mamma när hon låg på intensiven att det handlade om att jag ville få uppmärksamhet och skulle skryta sedan med den insatsen. Det var jävligt magstarkt. Själva åkte de på utlandssemester. Hade också önskat då att de åtminstone kunde se att de hade ett syskon som var lojal och som inte vek ner sig. Som kämpade för att mamma skulle få kraft till att överleva. Det blev bråk tillslut om att jag ansåg att de åtminstone kunde fråga hur jag mådde.

    Förstår alltså att det här blir så fel för dig när du är så utsatt redan i allt du ska orka med <3

    Trådstartaren

    Orkar inte!!!

    Trots att jag försöker, slår knut på mig själv, allt för att göra familjen glad och nöjd, trots att det inte är vad jag orkar så tror jag att jag gör rätt, är väl naiv, för allt blir fel, jag får skit för jag bryr mig för mycket. Får höra att jag gör mig till för egen vinning, får höra att jag bara gör mig till av min egen make bara för att han tjänar mer pengar.

    Hur hanterar man detta när man är ledsen

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.