Hem > Forum > Karantän > Bara jag som finner det deprimerande att folk blir tokig av isoleringen?

Bara jag som finner det deprimerande att folk blir tokig av isoleringen?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Denna tråd är inte ett försök att rationalisera folks känslor kring karantänen nu så ta gärna det jag beskriver för vad det är. Det är mitt perspektiv i egenskap av person som lider av ensamhet…

    Jag är en person som varit mer eller mindre ensam större delen av mitt vuxna liv, med smärre perioder av umgänge, fast då snarare än permanenta kompisar så är det snarare tillfälliga undantagsfall. Mitt liv har inte påverkats ett dugg helt ärligt efter karantänen, jag är inte mer isolerad än vad jag varit sedan tidigare, som varit min livsstil i åratal.

    Ni som är ungefär som jag, ensamma personer som varit det redan innan Corona var en grej. Blir inte ni väldigt frustrerade också över faktum att folk verkar tappa fattningen totalt efter bara 1 månad av isoleringen? För min del blir det lite som en slags bekräftelse på att den situation man levt i är allvarligare på något sätt än vad man trott tidigare. För när personer blir närmare psykiskt knäckta att behöva få smak av den i några månader, som varit en verklighet för en själv i åratal, så inser man att det är ganska illa.

    Skillnaden är också att, de flesta som blivit psykiskt knäckta av karantänen ändå verkar ha kompisar de går och umgås med trots karantänen, eller videochattar och såna saker ganska regelbundet och många verkar till och med ha en sambo! Så jag skulle säga att gemene man ändå verkar ha något form av socialt umgänge i den isolering de inte står ut med. Trots detta så verkar folk bli riktigt knäckta av bara några månader av detta.

    Denna fråga är inte anklagande på något sätt, men förstår folk bättre då hur hemskt det verkligen är att vara ofrivilligt ensam? För när vi snackar ensamhet, så snackar vi ensamhet där inte ens möjligheter till videochatt eller träffa en kompis är ett alternativ eftersom man inte har kompisar. Vi snackar om ensamhet där man inte har en partner att åka till eller bor ihop med, utan en ensamhet där man sitter i sin lägenhet och inte ser vad för möjligheter det finns till att skapa sig de sociala kontakterna. Vi snackar inte heller bara några månader, utan åratal av detta. Borde inte folk som tidigare rationaliserat ensamhet ha bättre förståelse nu då, när de inser att folk som är ensamma har det inte bara i kraftigare skala utan i längre tidsaspekt?

    För det är något jag känner att man aldrig riktigt har fått förståelse för i samhället vi lever i och annat folk, trots att samhället är byggt på ett sätt som är så individualiserat idag vilket borde innebära fler ensamma. Reaktionen är ofta ”Det är väl bara att gå ut” men så är det ju inte, eftersom för oss som är ensamma så är livet som Corona-karantänen fast konstant. För att få nya sociala kontakter så måste man oftast ha dem redan. Att bara gå ut och promenera kan man även göra under karantänen trots allt, så man kan inte föreslå promenader och ensamsysslor som ett fullvärdigt alternativ. I så fall skulle man kunna säga det till de som inte står ut med isoleringen att ”det är bara att gå ut ensam”. Det är riktigt mänsklig kontakt, kamratskap och kompisar ensamma saknar.

    En annan reaktion är ofta ”Du måste trivas ensam” fast det bevisar ju gemene man idag att de själva inte klarar av. De är fortfarande mindre ensamma än vad riktigt ensamma personer är, men de står inte ut en månad av det ens. Varför måste man då finna sig och trivas i ensamheten? Det känns som vi fortfarande det senaste decenniet befunnit oss i ett stadie där vi lätt slänger floskler när det gäller andra personers problem, men när vi själv får smak för dem så blir de brådskande och viktiga. Bättre förståelse, eller snarare äkta förståelse för andras omständigheter vore att föredra.

    Några fler som kan relatera eller om inte annat förstå det perspektivet jag kommer med? Förstår att det låter som klagomål, fast måste försöka sätta ord på mina känslor.

    Tycker du beskriver det hela så fantastiskt bra. Det var en fröjd att läsa detta.

    Under Corona har jag också fascinerats över hur människor generellt inte klarat av karantän-livet mer än nästan några veckor utan att det snudd på verkar ha börjat barka ur i stugorna. Registrerade också detta i början av pandemin hur folk var som tokiga. Nu är det väl till och med upplopp och demonstrationer i London pga. restriktionerna?

    Jag förstår faktiskt ingenting, heller. Och visst är det så att detta nog säger något om vilken situation man själv är/varit i. På något plan har man väl också accepterat läget på ett sätt som gemene man uppenbarligen inte är i närheten av.  Jag håller med dig om att månader, ett år, det är ingenting om man levt så i nästan 20 år. Det här kommer ju gå över för ”icke-ensamma”? Vad är det de är så uppjagade över?

    Bli bestulen den fysiska friheten däremot för en ensam själ är svårare tycker jag. Att fysiskt vara i butiker t ex kan jag sakna. Vi pratar inte om att åka utomlands utan jag skulle önska att jag kunde gå till Konsum igen. Det är min längtan. Ta en kaffe på ett café. Visserligen ensam och allt det där. Ensamhetslivet kommer ju förmodligen fortsätta även efter denna märkliga epidemi. Men mitt sätt att lindra ensamhet och hålla min psykiska ohälsa i schack har i perioder varit att åtminstone få tillgång till bibliotek, träningslokaler, kanske vara på ett jobb men där luncha ensam mm.

    Jag är nog ”halv-ensam” i relation till hur jag tolkar ditt inlägg. Varit det i ungefär 15 års tid. Helgerna spenderas oftast hemma, aldrig haft en sambo, vänner har jag ytterst få och dessa träffar jag några gånger om året. Sparsam kontakt kan man nog kalla det. Har i långa perioder varit isolerad i min lägenhet och de enda jag haft sporadisk kontakt med har varit min ursprungsfamilj. En mamma som psykiskt misshandlade mig som barn och som fortfarande får sina utbrott. En alkoholiserad pappa som jag ständigt oroa mig för. Att vända sig till dem för att få denna viktiga mänskliga kontakt säger nog mycket om min nivå av ensamhet, isolering och desperationen att slippa känna mig helt bortkopplad verkligheten.

    Om jag sätter det du beskriver i ett annat perspektiv så har jag tänkt en hel del på personer som har t ex ME och som är tvingade att vara i sina hem i åratal. Där kan jag känna mig bortskämd. Jag vet hur det känns att inte ha sociala relationer i flera år, hur man rör sig i världen med sig själva som det enda sällskapet. Däremot har jag mindre erfarenhet av isolering i ett hem. Att vara fångad på det här sättet. Utan frisk luft och promenader. Som om man satt i ett fängelse. Jag kommer hädanefter ha stor empati med den gruppen människor som lever så. Med svart bälte i isolering. Nu under Coronan har jag även en granne över mig som ständigt väsnas så pass att jag blir väckt såväl mornar, kvällar och har fått ännu mer problem med mitt hjärta. Därav kan jag förstå litet detta med att känna ett tvång att stänga ute buller och ljud som ME-personer verkar lida enormt av. Ett liv i tortyr. Jag tror de också är perplexa över hur människor ”lider så svårt” i sin ”isolering”.

    Samtidigt känner jag också så starkt med alla (oss) som förlorat så mycket under Corona. Som nu blivit ännu ensammare. Som fått ännu svårare psykiska problem. Jag tror och hoppas verkligen precis som du, att detta med ensamhet för personer som inte upplevt den ”på riktigt” hädanefter kommer ha en helt annan innebörd, grundförståelse och respekt för hur svårhanterligt det är. Och att detta med att ”gilla ensamhet” bara är en dum ursäkt för att slippa anstränga sig och inkludera någon i olika sammanhang.

    Tack igen för ditt fina inlägg! Jag kommer tänka på dig hädanefter. Det här var ett inlägg som verkligen gjorde avtryck.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.