Hem > Forum > Hur många koppar kaffe behöver du idag? > Inte kaffe, men en massa Coca-Cola (FK har ringt)

Inte kaffe, men en massa Coca-Cola (FK har ringt)

Visar 9 inlägg - 13 till 21 (av 21 totalt)
20
  • Trådstartaren

    Ok då kanske din ovanliga diagnos har gjort det lättare att bli sjukskriven?Anledningen till att jag inte kan jobba är flera.Jag har inte kunnat plugga jag har extremt dåligt självförtroende tror inte jag klarar saker, det hakar upp sig i huvudet jag blir superstressad och nervös med andra människor. Prövat med många utbildningar men varit tvungen att hoppa av från samtliga.Blivit jättebesviken och ångrat att jag börjat då det kostat mer än det smakat. kursavgifter och studielån som bara kastats bort. Jag har haft det svårt att fungera med andra.Tycker inte samma saker som andra, har svårt att spela med. Tycker alla är ganska lika varandra, jämfört med mig, de resonerar lika, håller med varandra.Man måste vara social, på raster after work och när man jobbar i många fall. Jag blir rädd för vissa personer, såna som tar för sig, är högljudda eller vill bestämma. De finns överallt.Mår ofta dåligt när jag märker att jag blir utanför pga detta. Jag är hellre ensam än att vara utanför i grupp.Chefer och arbetskamrater kommer förr eller senare märka av att jag mår dåligt.Då får jag ofta sämre arbetsuppgifter eller måste sluta. Jag klarar inte att degraderas på det sättet! Får självmordstankar, grubblar, ätstörningar och sömnsvårigheter. Depression. Orkar inte ha intressen. Livet blir meningslöst.Mådde jättedåligt i våras och ville ta livet av mig…jobbet var en stor orsak. Förutom det är det min relation som inte ger det jag behöver fullt ut, men som jag inte kan avsluta då jag inte har någon annan än honom i mitt liv. Utöver det är ekonomin ständigt en faktor för dåligt mående. En uppgivenhet att samhället inte fungerar, att man är en nolla pga ålder och oförmåga att jobba. Befinner man sig där i livet är man inte betydelsefull idag! Och innan du frågar, ja jag har sökt hjälp. I typ 20 år..olika läkare som mest varit otrevliga och bara packar på mediciner jag inte vill ha eller som jag inte tål. Mkt krav som jag inte kan leva upp till. Ingen har lyssnat på mig.Enligt dom är man inte sjuk eller så är jag för sjuk, särskilt när jag ber om terapi…

    Väldigt tråkigt att höra att du inte har fått den hjälp du behövt. 🙁 Jag känner igen mig i att det kan vara svårt att få jobb och utbildningar att fungera. I mitt fall har det helt och hållet berott på att jag valt fel jobb och utbildningar i förhållande till mina funktionsnedsättningar.

    Har du fått göra någon utredning? Jag tänker att en del av dina svårigheter och ditt dåliga självförtroende kanske kan ha sin grund i någon osynlig funktionsnedsättning. Det behöver förstås inte vara så, men om du har så dåligt självförtroende att det blir ett hinder i dina utbildningar, så kanske det ligger någonting bakom det.

     

    Trådstartaren

    Vad skönt! Jag loggade in på FK:s hemsida häromveckan och såg att de har tagit positivt beslut om min sjukpenning. *Puh* här också!

    Vad skönt!! 🙂

    Väldigt tråkigt att höra att du inte har fått den hjälp du behövt. 🙁 Jag känner igen mig i att det kan vara svårt att få jobb och utbildningar att fungera. I mitt fall har det helt och hållet berott på att jag valt fel jobb och utbildningar i förhållande till mina funktionsnedsättningar. Har du fått göra någon utredning? Jag tänker att en del av dina svårigheter och ditt dåliga självförtroende kanske kan ha sin grund i någon osynlig funktionsnedsättning. Det behöver förstås inte vara så, men om du har så dåligt självförtroende att det blir ett hinder i dina utbildningar, så kanske det ligger någonting bakom det.

    Jag har gjort npf utredning. Hade inte något sådant. Har oxå gjort en uppsjö av själv skattningar både på psykmottagningar och hemma vid datorn. Jag har inte fått någon diagnos. Det jättesvårt om man inte passar in i mallar. Jag kan inte göra fler tester, har frågat och dom menar att allt är gjort, allt är uttömt osv..Har ofta fått höra att det inte syns på mig att jag mår dåligt.Nyligen var det en som sa att det inte syns att jag är fattig heller…Så jag varken ser ut eller är på ett sätt som förväntas.  Jag måste bevisa allting.Men eftersom jag inte skadar mig själv allvarligt eller åker in akut för överdoser osv så får jag ingen hjälp. Senast jag sökte var i våras och då var det kalla handen till att komma till psyk.Precis samma bemötsnde fick min kille när han sökte hjälp hos en psykolog på en annan vårdcentral . De mende att han mådde för bra för att få komma till psykiatrin. Han hänvisades till internet kbt. De var helt oengagerade i honom och hans problematik. Han har träffat två psykologer. Jag som känner honom vet hur dåligt han mår, ofta värre än mig. Han orkade inte försöka igen, han blev så nedslagen och kände sig ovälkommen. När jag gick till min primärvård fick jag förslaget att jag skulle gå till en lokal i kommunen och träna på att träffa folk..Gjorde det men kände inte att jag passade in där, var inget som hjälpte mig. Jag sa det men jag fick inte komma på samtal utan skulle vända mig till lokalen ändå(fast jag inte trivdes där!)…. De vill bara bli av med ig.Även fått höra att terapi inte funkar lika bra  när man nått min ålder…Jag orkar inte kämpa i vården mer. Har gjort det i över 20 år och blivit nedslagen gång på gång. Börjat prata med en diakon. Men hon har inte tid så ofta men De är alltid något.Men jag står fortfarande och stampar med att få sjukskrivning igen och har en katastrofal ekonomi. Diakoner var iaf mkt mer engagerad än vården varit.Det var bra!

    Trådstartaren

    Jag har gjort npf utredning. Hade inte något sådant. Har oxå gjort en uppsjö av själv skattningar både på psykmottagningar och hemma vid datorn. Jag har inte fått någon diagnos. Det jättesvårt om man inte passar in i mallar. Jag kan inte göra fler tester, har frågat och dom menar att allt är gjort, allt är uttömt osv..Har ofta fått höra att det inte syns på mig att jag mår dåligt.Nyligen var det en som sa att det inte syns att jag är fattig heller…Så jag varken ser ut eller är på ett sätt som förväntas. Jag måste bevisa allting.Men eftersom jag inte skadar mig själv allvarligt eller åker in akut för överdoser osv så får jag ingen hjälp. Senast jag sökte var i våras och då var det kalla handen till att komma till psyk.Precis samma bemötsnde fick min kille när han sökte hjälp hos en psykolog på en annan vårdcentral . De mende att han mådde för bra för att få komma till psykiatrin. Han hänvisades till internet kbt. De var helt oengagerade i honom och hans problematik. Han har träffat två psykologer. Jag som känner honom vet hur dåligt han mår, ofta värre än mig. Han orkade inte försöka igen, han blev så nedslagen och kände sig ovälkommen. När jag gick till min primärvård fick jag förslaget att jag skulle gå till en lokal i kommunen och träna på att träffa folk..Gjorde det men kände inte att jag passade in där, var inget som hjälpte mig. Jag sa det men jag fick inte komma på samtal utan skulle vända mig till lokalen ändå(fast jag inte trivdes där!)…. De vill bara bli av med ig.Även fått höra att terapi inte funkar lika bra när man nått min ålder…Jag orkar inte kämpa i vården mer. Har gjort det i över 20 år och blivit nedslagen gång på gång. Börjat prata med en diakon. Men hon har inte tid så ofta men De är alltid något.Men jag står fortfarande och stampar med att få sjukskrivning igen och har en katastrofal ekonomi. Diakoner var iaf mkt mer engagerad än vården varit.Det var bra!

    Det låter helt enkelt som om du hamnat i någon slags ingenmansland inom vården p.g.a. att du inte uppfyller kriterierna för någon diagnos. Idag räcker det tyvärr inte att må dåligt för att få hjälp, utan man ska ha en diagnos också. Det gör mig så sjukt arg! På det viset så lär massor av människor hamna mellan stolarna.

    Jag förstår att du inte orkar kämpa inom vården mer. Men vad bra att diakonen var mer engagerad än vad vården varit! Jag minns inte om jag har frågat dig det här tidigare, men har du testat att söka fonder? Kanske skulle det kunna få din ekonomiska situation lite mindre jävlig.

    Tack för förslag om fonder.Jag sökte det som diakonen föreslog. Vet inte när det betalas ut, hoppas innan december iaf.Ja De det är en liten tröst, men jag kan inte ändra mitt liv ändå, för det är större saker jag behöver. Nu sökte jag för vinterkläder och en mobil. Så det är grundläggande saker.Jag behöver lugn för jag är extremt ljud känslig o känslig för föroreningar, lukter mm jag har inte råd att köpa hus som jag vet att jag jag skulle trivas i.Jag har inget att sälja och jag får inte lån.i alla hyresrätter verkar folk röka, jag har inte hittat ngt rökfritt. Jag bor nära en stad men trivs på landet.Jag ser ingen ljusning någonstans.som du skrev i andra tråden, att det är förutbestämt hur man ska leva. Jag är ganska gammal nu och har fortfarande inte hittat någon att bo med för jag har egentligen inte råd att bo ensam.Och jag har inte haft ork att hitta ett jobb som gett pengar, har inget arv ….Dom flesta får ärva när föräldrarna avlider, jag känner inte en enda som gått lottlös ,dom flesta  ärver hus ,sommarstuga aktier, bilar osv.därför är det ytterst få 50 plussare som lever så fattigt som mig!   Även låginkomsttagar föräldrar har knåpat ihop något bankmedel genom åren.eller har antikviteter osv. de flesta föräldrar lägger undan till barnen. Det gjorde inte mina. Och vi är många syskon!

    Trådstartaren

    Tack för förslag om fonder.Jag sökte det som diakonen föreslog. Vet inte när det betalas ut, hoppas innan december iaf.Ja De det är en liten tröst, men jag kan inte ändra mitt liv ändå, för det är större saker jag behöver. Nu sökte jag för vinterkläder och en mobil. Så det är grundläggande saker.Jag behöver lugn för jag är extremt ljud känslig o känslig för föroreningar, lukter mm jag har inte råd att köpa hus som jag vet att jag jag skulle trivas i.Jag har inget att sälja och jag får inte lån.i alla hyresrätter verkar folk röka, jag har inte hittat ngt rökfritt. Jag bor nära en stad men trivs på landet.Jag ser ingen ljusning någonstans.som du skrev i andra tråden, att det är förutbestämt hur man ska leva. Jag är ganska gammal nu och har fortfarande inte hittat någon att bo med för jag har egentligen inte råd att bo ensam.Och jag har inte haft ork att hitta ett jobb som gett pengar, har inget arv ….Dom flesta får ärva när föräldrarna avlider, jag känner inte en enda som gått lottlös ,dom flesta ärver hus ,sommarstuga aktier, bilar osv.därför är det ytterst få 50 plussare som lever så fattigt som mig! Även låginkomsttagar föräldrar har knåpat ihop något bankmedel genom åren.eller har antikviteter osv. de flesta föräldrar lägger undan till barnen. Det gjorde inte mina. Och vi är många syskon!

    Vad bra att du fick hjälp att söka fonder. Jag håller tummarna för att du får pengar!

    Jag tror nog att det är ganska många människor, i alla åldrar, som lever väldigt fattigt. Att vara 50+ och ha det som du är nog inte så ovanligt som du tror. Däremot anar jag att det är många som skäms för sin fattigdom, och därför försöker dölja den. Att ha dålig ekonomi är, liksom att lida av psykisk ohälsa, tyvärr väldigt stigmatiserande i vårt samhälle. Precis som många som mår psykiskt dåligt gömmer sig i garderoben så tror jag att många som lever i fattigdom gör det också. Psykisk ohälsa och fattigdom går dessutom ofta hand i hand.

     

    Ja det finns såklart andra som är fattiga men ofta brukar personer som är så noga med sina pengar som jag är, inte vara så fattiga. Ofta är det någon typ av missbruk som spel, alkohol, droger, shoppingberoende eller bara allmänt svårt att hålla i pengar (pga tex psykisk ohälsa )som gör att någon blir fattig.Men diakonen tyckte jag var så ordningsam och hon har inte haft så många andra i min sits sa hon. Dom flesta har någon anhörig som en förälder, barn, släkting eller partner som kan ställa upp,när det krisar.Eller så har dom skulder från konsumtion och är fattiga bara därför. Jag har aldrig lånat till konsumtion i hela mitt liv. Jag är väldigt ”redig” av mig där…I mitt fall är det att jag inte klarat av att behålla ett jobb…inte kunnat fråga föräldrar om stöd när det krisar. Inte fått sjukintyg när jag behövt. Inte fått a kassa upp till heltid ,då jag bara orkat jobba deltid för det mesta.Har blivit hemskickad för att de tyckt jag varit för dålig…fått sparken. Såna saker. Helt apropå ska jag då fixa pengar från någonstans..Det går ju inte! Och som jag skrev förut så är det mkt svårt att få mer än korta sjukintyg. Ibland blir det avslag från fk( i de fallen jag fått sjukintyg). Och då måste jag snabbt till soc. Dom har gett mig en kort frist sedan måste jag gå till jobbtorget och söka jobb. ..De bryr inte om att jag säger att jag är sjuk eller har funktionshinder. De behöver beslut från fk, intyg att jag är sjuk osv. Och det får jag ju sällan Och så händer samma sak igen…jag får inga pengar! Och jag får djup ångest och klarar inte mer. Det finns inget skyddsnät! Men det finns folk med tur, som lyckas få tex sjukersättning.  Eller som har en familj som hjälper till! Men jag har ju inget av det :((

    Trådstartaren

    Ja det finns såklart andra som är fattiga men ofta brukar personer som är så noga med sina pengar som jag är, inte vara så fattiga. Ofta är det någon typ av missbruk som spel, alkohol, droger, shoppingberoende eller bara allmänt svårt att hålla i pengar (pga tex psykisk ohälsa )som gör att någon blir fattig.Men diakonen tyckte jag var så ordningsam och hon har inte haft så många andra i min sits sa hon. Dom flesta har någon anhörig som en förälder, barn, släkting eller partner som kan ställa upp,när det krisar.Eller så har dom skulder från konsumtion och är fattiga bara därför. Jag har aldrig lånat till konsumtion i hela mitt liv. Jag är väldigt ”redig” av mig där…I mitt fall är det att jag inte klarat av att behålla ett jobb…inte kunnat fråga föräldrar om stöd när det krisar. Inte fått sjukintyg när jag behövt. Inte fått a kassa upp till heltid ,då jag bara orkat jobba deltid för det mesta.Har blivit hemskickad för att de tyckt jag varit för dålig…fått sparken. Såna saker. Helt apropå ska jag då fixa pengar från någonstans..Det går ju inte! Och som jag skrev förut så är det mkt svårt att få mer än korta sjukintyg. Ibland blir det avslag från fk( i de fallen jag fått sjukintyg). Och då måste jag snabbt till soc. Dom har gett mig en kort frist sedan måste jag gå till jobbtorget och söka jobb. ..De bryr inte om att jag säger att jag är sjuk eller har funktionshinder. De behöver beslut från fk, intyg att jag är sjuk osv. Och det får jag ju sällan Och så händer samma sak igen…jag får inga pengar! Och jag får djup ångest och klarar inte mer. Det finns inget skyddsnät! Men det finns folk med tur, som lyckas få tex sjukersättning. Eller som har en familj som hjälper till! Men jag har ju inget av det :((

    Då är det kanske så att din situation är ovanlig just där du bor. Det finns ju städer, samhällen och stadsdelar där det inte är lika vanligt att vara fattig. På andra ställen är det istället ovanligt att vara rik.

    Om det är någon tröst så har inte jag heller någon som kan hjälpa mig ekonomiskt när det krisar. Jag har ingen partner, ingen kontakt med min ena förälder, och den andra föräldern är svårt skuldsatt. När det krisar är jag hänvisad till att snabbt försöka få ett extraknäck, söka fonder eller – i värsta fall – söka hjälp hos socialtjänsten. Därför känns det extra viktigt att skaffa mig en högre utbildning, så att jag kan få en stabil grund att stå på och därmed större möjlighet att få en anställning som passar med mina förutsättningar.

    Jag känner ju inte dig, men när du beskriver dina stora svårigheter på arbetsmarknaden så kan jag ändå inte låta bli att tänka på funktionsnedsättningar. Jag har haft det precis som du, och jag tror inte att jag hade haft speciellt många svårigheter i arbetslivet om jag INTE hade haft mina funktionsnedsättningar. Jag tror att man kan möta svårigheter även om man inte har någon funktionsnedsättning, men då till en viss gräns. D.v.s. förr eller senare hittar man ett jobb som fungerar. Jag har för mig att du tidigare nämnde att utredningar visat att du inte har någon neuropsykiatrisk diagnos, men har du bett att få en second opinion? Eller har du fått utredas för andra typer av funktionsnedsättningar? Du ska verkligen inte behöva ha det som du har det. Man ska inte behöva gå år efter år utan hjälp i din situation.

    Tack för att du orkar svara så utförligt! Inte många som gör det, startar man en tråd får man heller inte många svar! Ja det är mest medelklass där jag bor. Men även fattiga, men de har alla svårare psykiska störningar så att det syns utåt eller så har de missbruksproblem. Men det finns även dom som fått arv eller föräldrar som köpt lgh och klarat sig, bor i hus har bil osv trots psykiska besvär.Jag har försökt hitta ”fattiga” som är ungefär som jag men inte hittat någon ännu. Sökt mig  till lokaler, föreningar osv. Ja jag har försökt komma till psykiatrin igen men fått nej flera ggr. En terapeut på vårdcentralen har försökt få remiss dit och till några andra mottagningar men fått nej på alla. De menar att de redan gjort allt. Jag har varit i psykiatrin i 20 år så det är nog därför det är svårare, än någon som är precis börjat söka.Jag pratade med en läkare länge innan npf utredningen och detta var en mycket erfaren läkare. Redan på bedömningsamtalet (som var en och en halv timme ) sa han att jag inte har någon npf diagnos, men att jag såklart skulle få gå igenom utredningen iallafall.Det blev många tester och flera tillfällen hos en erfaren psykolog.Resultatet  var långt ifrån någon npf diagnos.Psykologen sa att jag var ängslig och skör med ångest problematik men hon kunde inte se något neuropsykiatriskt. Jag var ovanligt rädd som barn det vet jag, och det sitter i fortfarande samt ett dåligt självförtroende. På vårdcentralen sa terapeuten att det var uteslutet med terapi eftersom jag inte ville jobba…jag sa att jag inte kan jobba att jag får stark ångest att ens vara bland folk men det hjälpte inte.   Det är nya krav, man måste vilja komma ut i arbete annars slösar de inte några resurser.Även en tidigare kontakt sa exakt samma sak, då hade jag en lite längre sjukskrivning eftersom jag var mer allvarligt sjuk. Och jag sa att jag hade problem att komma till jobbet samt på själva arbetsplatsen. Då sa de bara att jag får hitta ett nytt jobb. Så säger de alltid.Det är därför jag måste veta vad jag ska säga nu för att få sjukintyg…panik! Andra lyckas ju att få sjukintyg och sjukersättning! Vad 17 gör jag för fel 🙁

    Jag får nog inte göra utredningen igen, det är jättelånga köer och de tar såklart inte in någon som redan testats. Jag får inte komma till psykiatrin. Är färdigutredd. Orkar inte med nej igen,ångesten att bli bortkastad igen kommer ge mig självmordstankar. Jag kan inte riskera mer nu.Jag har diakonhjälp hon är jättebra att prata med. Går alltid stärkt därifrån. Fel människor i vården skadar mig, där är jag för känslig har för många dåliga erfarenheter från psykvården. Det handlar om å dåliga erfarenheter i 20 år. Det är en lång tid som jag kämpat!  Det finns en gräns hur länge man pallar med.

Visar 9 inlägg - 13 till 21 (av 21 totalt)
20

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.