Jag har varit tillsammans med min kille i över ett år och känns som han räddat mitt liv. Trodde att ingen gillade mig innan och att ingen förstod mig. Hade inte haft någon kille innan honom trots att jag var 19 år när vi blev tillsammans.
Behöver verkligen honom men problemet är att det blir bråk mellan oss eftersom jag tänker att han inte kramar mig tillräckligt osv. Han tycker att han gör det. Han mår väldigt dåligt av att det blir bråk medan jag inte är konflikträdd och har nog inte förstått hur dåligt han verkligen mår av bråken. Han har haft jobbiga bråk hemma i sin uppväxt.
Senaste månaden har han varit extra avståndstagande. Han hade varit hos sin mamma i en vecka och något var annorlunda när han kom hem till mig igen där vi bor tillsammans. Han var inte lika glad att se mig. Jag gjorde en dum grej och ignorerade honom helt i 6 dagar eftersom jag känner att han inte kramar mig tillräckligt. Kort därefter bad han min mamma att flytta flyttkartongerna han har hemma hos oss och det skulle han ändå göra så jag tänkte inget mer på det. Vi gjorde roliga saker ihop helt in i det sista.
Helt plötsligt igår efter han flyttat alla saker sa han till mig att vi borde göra slut. Att det blir bäst så. Han sa att han älskar mig och började gråta när jag blev chockad över att ha så plötsligt ville göra slut. Men han trodde inte att jag kunde ändra mig eller att vi kunde göra något åt situationen. Lyckades få honom att ändra sig. Nu har vi inte gjort slut men han har åkt till sin mamma ändå.
Jag känner mig fortfarande chockad över att han tänkt på att göra slut och att han bara åkte trots att han betedde sig som vanligt dagarna innan. Har en hemsk känsla, kunde inte sova igår. Jag kan inte leva utan honom och funderar på att ta mitt liv. Ska göra allt jag kan först. Men om vi inte har en framtid tillsammans så vill jag inte leva mer för han är det som gör mitt liv värt att leva. Inget annat.
