Hela mitt liv har jag velat bli övertygad. Övertygad om att jag har en mening, en betydelse. Att jag är viktig. Jag har aldrig blivit det. Tvärtom bevisas det hela tiden hur fullständigt meningslöst mitt liv är. Jag borde ha gett upp för länge sen. När jag var i 20 års åldern gick jag på snacket om Gud som skulle älska alla. Innerst inne kunde jag aldrig tro på det. Jag ville tro, ville bli övertygad men blev det aldrig. Jag tror jag föddes utan förmågan att tro på något. Tro att jag betyder någon, att jag skulle vara värd något. Att någon skulle kämpa för mig. Ingen kommer att göra det. Ingen bryr sig om jag dör, ingen kommer att sörja. Jag är så trött. Vansinnigt trött på att gå igenom denna charad som livet egentligen är. Sanningen är att det finns människor utan betydelse i vår värld. Sanningen är att det finns människor ingen kommer att sakna. Jag är en av de människorna. Sista tiden och speciellt i kväll har jag insett att jag verkligen inte vill leva längre. Jag har väntat tillräckligt länge på att livet skulle vara bättre, men jag är lika värdelös oavsett. Jag är rädd för att dö, rädd för vad som kanske händer efter döden. Rädd för det okända. Och andra sidan känner jag det välkänd allt för väl. Livet som inte blir bättre. Döden är den enda utvägen. Jag chattade med Självmordslinjen här, berättade om mina planer att dö, ville bli övertygad så innerligt önskade jag att någon skulle övertyga mig. Svaret jag fick var att Självmordslinjen var till för de som väljer att leva och andra människor stod på kö. Det är the story of my life. Jag kan inte leva och jag tar bara upp plats för de som har en chans i världen.
Jag vill inget hellre än att ta fram sladden, lägga den om halsen och få de överstökat någon gång. Sen är där ett liten gnutta inom mig som så gärna vill att jag skall bli övertygad om att jag betyder något, att det är värt att leva. Ingen kommer att göra det det vet jag intellektuellt och jag saknar antagligen de fysiologiska bitarna som gör att jag skulle kunna tro på något. Har mått så dåligt med så mycket ångest. Ångesten drev mig att nästan tvinga mig till kontakt med psyk. Men varje gång jag är där känner jag bara att de är tvingade, att de inte vill ha mig där, att de vill bli av med mig. De försöker skyffla över mig på andra instanser. De vill bli av med mig. Jag vill bli av med mig. Det enda som kommer att hjälpa är att komma över min rädsla och äntligen göra slut på det här. Man kan inte leva bara för att man råkades födas en gång.
