Hem > Forum > Hopplöshet > Vill bara att livet ska vara enkelt, orkar inte kämpa

Vill bara att livet ska vara enkelt, orkar inte kämpa

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag har stress, prestationsångest och depression. Idag är en sån dag ni vet då allt verkligen hamnar på botten. Vaknade upp och ville bara somna om och sova för alltid. Att det är ens första tanke när man slår upp ögonen liksom. Fan.

    Har varit en person som gjort så jävla bra ifrån mig, men ändå aldrig varit bäst. Som har valt fel vägar i livet och som misslyckats ibland. Känns som mitt bästa inte är nog. Känner mig inte tillräcklig. Därför prokrastinerar jag, ger upp, låser mig. Jag läser en utbildning nu som är så sjukt intressant och jag vet helt säkert att jag vill viga mitt liv åt detta, men än en gång är jag inte bäst och jag orkar inte försöka vara på topp för det är liksom inte nog, och därför vet jag också att jag kanske inte kommer nå dit jag vill nå. För inom det här yrket är det svårt att få jobb och de vill bara ha de mest motiverade och ambitiösa. Har en termin kvar nu. Ska praktisera för annars kommer jag inte kunna sätta en fot på arbetsmarknaden ens. Så nu söker jag praktik. Hade en intervju igår som jag i efterhand känner att jag gjorde dåligt ifrån mig på, och dessutom visade det sig att jag inte kommer få ut det jag vill få ut och behöver av en praktik. Har två intervjuer till i veckan, men där är jag istället så rädd för att jag 1. Inte ska göra bra ifrån mig på intervjun så de inte vill ha mig, att jag inte är bra nog, 2. Om jag väl skulle få praktik där så är jag så jävla mentalt förstörd av stress och prestationsångest att jag låser mig när jag får lite press och säkert skulle göra ett dåligt jobb.

    Det får mig direkt i tankemönstret: Ingen praktik = inget jobb. Gör dåligt ifrån mig på praktiken = inget jobb. Inget jobb = hemlös. Jobba med nåt jag egentligen inte vill jobba med = olycklig. Olycklig = inte värt att leva.

    Har haft självmordstankar lite då och då på senaste tiden. Med senaste tiden menar jag sen december. Har inte haft det på år, men nu är de tillbaka. Haft en del dagar då jag seriöst tänker att jag bara vill försvinna. Idag började jag till och med planera lite för hur jag skulle kunna göra. Tänker att en av mina stora drömmar är att resa jorden runt. Så då kan jag lika gärna göra något bra av den sista tiden i mitt liv innan jag dör. Fortsätta jobba till slutet av sommaren och spara pengar. Ta ut pengarna jag har sparade i fonder. Resa jorden runt tills pengarna tar slut. Och eftersom jag ändå ska dö kan jag ju lika gärna dö då jag gör nåt bra, så då kan jag lika gärna resa till en krigszon och se hur många jag kan hjälpa innan jag dör. Bli skjuten eller nåt. Eller dö av kolmonoxidförgiftning. Finns bilar i krigszoner också. Då känns det som jag skulle dö någorlunda värdigt och då kanske min familj och mina vänner inte går under helt och hållet.

    Jag tycker det är så sjukt att jag känner så mycket press från samhället att prestera att jag vill dö. Vet också att om jag skulle jobba med nåt jag egentligen inte brinner för så skulle det kännas så värdelöst att livet inte var värt. Önskar så mycket att jag hade en ekonomisk trygghet så jag kunde göra vad jag ville. Eftersom jag inte kan det, och jag inte orkar kämpa för det, känns det hopplöst och jag vill försvinna.

    Avatar

    Självmordstankar kan komma när en situation känns stressande, som att bli färdig med utbildningen och sen hitta jobb. Du beskriver också att du behöver topprestera för att komma det du vill. Du är också inne på spåret att sådana tankar är stressande. Att försvinna och sluta kämpa är inte ett alternativ även om något känns tufft, det vet du kanske innerst inne?

    Jag känner igen mig i det du skriver. Känslan av att önska att man bara kunde blunda och sen inte vakna igen. Rädslan för att man kommer lägga sig i sängen och inte orka kliva upp igen. Jag är också en prestationsmänniska som kämpat som tusan i skolan för höga betyg, men nu på universitet känner mig som en medelmåtta. Du beskriver att du har ett negativt tankemönster. Sådant går att arbeta bort med KBT, även om det känns som det sitter berghårt i ens personlighet. Det finns hjälp att få, även om det är otroligt svårt och ofta skambelagt när man till exempel har självmordstankar.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.