Vet inte vad jag ska göra längre. Brukar alltid försöka hitta hjälp när jag dricker själv (aka nu) men ångrar det dagen efter. Försökte hitta nån att chatta med nu men inget är öppet, och vet att mina vänner bryr sig men har alldeles för mycket problem och vill inte de ska må dåligt av de. Så varför inte bara skriva av sig i ett forum jag aldrig varit i och som ingen antagligen kommer läsa?
har varit med om nästan allt, syskon som haft ocd, närstående som försökte begå självmord, ätstörningar, social fobi, etc.
Brukar alltid försöka få andra att veta att allt blir bättre, vilket de är. Har aldrig mått så här bra. Men samtidigt måste jag fortfarande slåss mot tanken av att skada mig själv så fort jag ens får tanken av de. Det samma gäller alkohol. Så fort jag tänker på det går det inte att glömma tills jag börjat. Och måste fortfarande kämpa för att resa mig ur sängen innan kl 12.
Kommer ihåg när allt va skit och de ända jag önska va att min familj skulle va normal igen. Va bara 10-12 år gammal när allt börja bli skit. Gick igenom sos, egen psykolog, umo (mitt syskon blev inlagd flertal gånger på olika ställen), och mitt syskons psykologer innan jag ens va 15 år. Nu är vi en ”normal” familj. Visst hälften av oss tar tabletter men vi kan agera som en normal familj och faktiskt prata med varandra. När mitt syskon blev sjuk stängde jag in mig själv. Jag va bara ett barn och ville inte ta tag i mina känslor, men hela familjen är på bättringsvägen och kan faktiskt äta en måltid tsm utan problem.
Jag tog även tag i mina egna problem. Fick depressiva för några år sen och mådde så himla bra. Jag kunde äntligen va social och visa vem jag va. Trean under gymnasiet var det bästa året i mitt liv, även om folk kanske ogilla mig för jag va högljudd och jobbig. Men jag våga iaf ta plats, prata med de i min klass och skaffa vänner som är mina allra närmaste vänner idag. Det var en stor skillnad och jag har aldrig varit så glad.
men ändå har jag problem. Jag har äntligen börjat öppna mig och berätta vad jag gått igenom för mina nära, men ändå känns det jobbigt varje gång. Känns som att jag är för mycket. Och nu sitter jag här, har skadat mig själv igen även om jag lovat folk sen 2016 att jag har slutat. Vet att jag har så mycket trauma men pallar typ inte ta tag i det? Och vet att folk har det värre så varför klaga, jag mår ju ändå bättre nu.
jag mår bra men samtidigt inte. Lever äntligen ett normalt och bra liv. Men samtidigt känns allting så jävla mycket. Så meningslöst.
