För tre år sedan skadade jag mig (hjärnskakning) och har fått bestående men i form av hjärntrötthet och allt va de innebär.
Under en längre tid hade jag hopp om att bli återställd- frisk.
Ju längre tiden har gått och efter alla motgångar vad gäller vård, försäkringskassan och sjukdomen (om man kan kalla det) så har oron knackat på och det känns som att den är här för att stanna…
Varje dag funderar jag på vad jag hade kunnat göra annorlunda, varför just jag har oturen att inte kunna bli helt återställd. Varför ingen vill hjälpa mig. Jag är inte ens 30 fyllda men det känns allt mer och mer som att mitt liv tagit slut ist för att precis ha startat.
Jag har fruktansvärt svårt för att acceptera att mitt liv har förändrats på detta viset och jag är ofta ledsen. Jag klarar inte av att prata om det utan att bli berörd.
Jag har ingen sambo eller barn. Något jag alltid längtat efter, men som idag känns omöjligt. Hur skulle jag kunna ta hand om ett barn när jag inte ens kan ta hand om mig själv. Vem skulle vilja vara med en person som inte klarar av en normal vardag, som är känslig för ansträngning, ljud och ljus, som kräver många pauser och inte klarar av att jobba 100%.
Och hur skulle mitt liv förändras om det skulle ske? När jag idag har hittat ett sätt som fungerar hyfsat för mig. Skulle en sån livsförändring resultera till mer värk och problematik för min hjärntrötthet & skulle de i så fall vara värt de?
Mina tankar gnager
