Varför inte

Hej. Jag har varit deprimerad så länge jag kan minnas och har varit med om diverse trauman i livet. Jag har tillslut sökt hjälp för ca 1 år sedan och får medicin och träffa psykolog en gång i veckan. Jag känner väll lite att jag har gett det ett ordentligt försök men fortfarande så är att dö min högsta dröm. Jag har många år längtat efter döden. Men levt vidare för att jag måste för min familj. Men jag börjar känna att jag inte orkar offra mig något mer för deras skull genom att leva. Det är för mycket begärt. Jag vill inte straffa någon eller få uppmärksamhet eller något genom att försöka ta livet av mig. Jag är inte ens upprörd eller gråter. Jag är helt lugn och nästan lite glad och lättad när jag tänker på att faktiskt hänga mig(kommer inte göra det just nu). Jag kan verkligen inte se att jag skulle ändra mig om att vilja dö. Jag kanske kan övertala mig själv att fortsätta stå ut för min familj ett tag till men jag blir mer och mer irriterad på dem för att jag får göra sån stor uppoffring för dem. Jag tänker att eftersom att jag så lugnt och rationellt kan tänka inför min död så förstår jag inte hur det skulle kunna ändras så att jag plötsligt vill leva och uppskattar det. Har någon av er kännt er så lugna och sett fram emot döden och vad fick er att ändra er gällande den längtan?

Jag kan inte påstå att jag vet hur du har det. och jag tänker inte låtsas som det heller. Jag har inte någon familj, då mina syskon tagit avstånd och mina föräldrar är borta. Kommer troligen varken skaffa barn eller få vara i tvåsamhet då mitt liv förstört mig.

Men nu kommer det där jävla positiva som folk försöker trycka i en:

Jag pratade med min samtalskontakt om depression och självmordstankar senast i förrgår. Och han misstänker att min bitterhet mot mina medmänniskor och min kalla likgiltighet, endast är resultatet av en livslång depression. Idag går jag på medicinering och vi ska fortsätta prata om mina känslor angående just det här. Förhoppningsvis kommer det bli bättre om jag bara ger det lite tid.

Han sade även att just självmordstankar inte är så jävla farligt som vården vill få en att tro och att stigmatiseringen i samhället leder till många konstiga tankar i sig.

Enligt honom kan självmordsfantasier vara fullständigt godtagbart, så länge en ser till att stanna där. För när vi ser omgivningen och vårt liv som hopplöst, är självmordstankar ett sätt för oss att rota och finna trygghet. För vad omgivningen än gör emot oss kan de ej ta ifrån oss just vår frihet att bara avsluta allt. Så när en inte har något annat håller vi tag i självmordet som en teddybjörn.

Kan tyvärr inte ge dig något bättre. Jag har inte ändrat mig angående min längtan sen det samtalet, men jag tänker lite annorlunda angående mina självmordsfantasier och försöker bejaka tankarna som någon slags trygghet.