Hem > Forum > Hopplöshet > Varför får jag inte dö?

Varför får jag inte dö?

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • jag har brottats med självmordstankar i över 3 år snart. Jag ser ingen mening med att leva trots att jag har allt, en bra familj, mycket vänner och mat på bordet. Utåtsett har jag nog ett majs tonårs-liv.

    Så, om jag nu har alla möjligheter för att må bra men ändå vill dö, finns det ens ngn som helst möjlighet att det kommer att bli bättre? Om jag inte hade haft vänner och en bra familj skulle jag 100% varit död för längesedan.

    Jag har gått på antidepressiva i ett år (är inne på min tredje sort då ingen fungerat!) och haft kontakt med psykologer i 3 år men det blir inte bättre.

    Varför får jag inte ta självmord om det ändå är hopplöst? Och säg inte nu att det inte är hopplöst för så har de sagt i 4 år nu…

    Ps. jag kan inte stava!

     

    Det kan bli bättre. Mitt liv gick åt helvete när jag var 14, och blev bättre först vid 22 års ålder.

    Ibland kan det bli pressande, att just pga. att du har det bra runtom, så bidrar det till att man blir olycklig eftersom man då ”veeerkligen” borde må bra.

    Sjukt bra att du har kontakt med psykolog! Det är smart och klokt, önskar att jag hade sökt hjälp på det viset när jag var yngre.

    Har du någon egen tanke kring varför du mår dåligt?

    Vad tycker du om i livet? Vad dras du till, utan att behöva tvinga dig till det?

    Man får ju ta livet av sig om man vill. Men du har fina vänner och familj. Kanske någon önskan om framtiden också? Som gör att du ändå är kvar. Försök hålla fast vid den, och se om den kan växa sig starkare än det mörka.

    Jag klarade mig under dessa 8 år utan familj och nära vänner. Jag hade en dröm om framtiden som jag till varje pris skulle förverkliga. Och jag trodde att det var möjligt. Det höll mig kvar. Och till slut började livet lätta.

    Trådstartaren

    Azure Qyjesy tack för att du svarade, förväntade mig inte att ngn som vart i ungefär samma båt skulle svara men de fick mig att iaf få en liten gnutta hopp vilket jag verkligen behöver just nu.

    Jag har haft ångest så länge jag kan minnas och då och då haft att göra med tuffa situationer, men inte tuffare än vad som är ”vanligt”. Jag tror att blandade av jobbiga upplevelser i mitt liv har byggts på varandra tills det inte funkar mer, typ som ett vattenglas som väller över.

    Jag glädjer mig till vanliga tonårs-saker som att festa, hänga med vänner på fik och shoppa, ganska så töntigt nu när jag tänker på de. Men sen älskar jag att måla och har ett stort intresse för kläder, tyvärr så gör min depression så att jag inte gör de sakerna jag älskar att göra…trots att jag verkligen vill.
    För några månader sen blev jag även diagnoserad med utmattningssyndrom och får därför inte heller göra för mkt, måste vila mkt men det är just de som jag inte borde göra när jag är deprimerad. Jag borde vara aktiv och igång men får inte de heller för då kraschar hela min kropp…

    Tack för ditt svar föresten!

    Jag förstår hur du menar. Ibland blir det för mycket över lång tid, man håller ut och biter ihop, men till slut funkar det inte längre. Tyvärr är det ofta särskilt starka människor som råkar ut för det här, och då slår det tillbaka hårt eftersom man dömer sig själv och tycker att man är svag som ”borde” ha orkat. Din utmattning kanske vittnar lite om det?

    Vilken slump… Jag har varit sjukskriven drygt 1 år för utmattningsdepression. Var också ung då, omkring 20 år. Det är en jättesvår balans så som du säger, mellan att aktivera sig och ändå inte göra för mycket!

    Tycker inte alls att det låter som töntiga intressen, det låter härligt och skönt att du har bra vänner!

    Vilken nivå är du på nu, vad orkar du göra? Var går din gräns tidsmässigt innan det blir kaos? Om du ber någon i din familj att göra det jobbiga, som att ta fram och ta bort målargrejerna samt städa upp så att du endast behöver göra det du tycker om – att måla – hur vore det?

    Jag lovar att det går att bli bättre. Depression och utmattning lättar med tiden och med livsstilsförändringar, kanske även medicin. Ångest är jag inte jättebekant med, men med rätt behandling borde det kunna lätta också alternativt att man lär sig strategier för att bättre hantera det så att det ändå lättar på det sättet.

    De två förstnämnda tar dock ganska lång tid, men det är då det gäller att räkna de smååå framstegen. Min erfarenhet med utmattning är att det nästan alltid gick 2 steg fram och sen 1,5 steg bak.

    Trådstartaren

    Tack Azure Qyjesy för dina svar, det värmer och hjälper mycket att få stöd och tips från någon som varit i en liknande situation. Något som känns ännu bättre är att du verkar vara äldre än mig, jag är bara 17 år och som du säger tar det lång tid att bli hel men det kmr att gå. Jag värjer att hoppas på det.
    Min familj är mycket stöttande när det gäller min utmattning. De hjälper mig ofta att få igång saker men för att de ska hjälpa måste jag fråga om hjälp, och det steget har jag tyvärr svårt att komma över, men jag tränar och förhoppningsvis blir det bättre. När jag tittar tillbaka på förra året förstår jag att jag nu har kommit mycket längre i det där med att be om hjälp, men jag är inte klar än men det går framåt.
    Tack för ditt svar du får mig att få en gnutta hopp vilket jag är i behov av!

    Fint att du känner så, det gör mig glad att höra <3

    Starkt och modigt av dig, jag tycker att du väljer helt rätt. Det kommer inte vara lätt, men det kommer vara värt det.

    Relaterar till att det är svårt att be om hjälp. Vad det än beror på för dig så är det väldigt moget och starkt att du har insett att det är vad du behöver göra, och helt enkelt gör det även om det tar emot. Som du säger – det är en träningssak.

    Jag har varit så van att det inte funnits någon hjälp, så jag har lärt mig att göra allt själv. Sedan har jag heller inte bett om hjälp av rädsla för att inte få hjälp, bli skrattad åt eller anses som svag. Jag har haft många idéer i mitt huvud… Min erfarenhet är att de flesta människor faktiskt är villiga att hjälpa, och att just gesten av att be om hjälp ofta kan stärka relationer eftersom den andra personen känner sig behövd och viktig.

    Jag försöker alltså fokusera på de bra aspekterna av att be om hjälp, när det tar emot 🙂

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.