Vad är det för fel på mig?

Jag är ny här. Jag behöver nog prata med personer som på något sätt kanske känner igen sig på något plan, för jag har ingen i mitt liv som jag verkligen kan ventilera allt för. Jag gick igenom de olika ämnena i forumet och visste inte vilken jag kände mig mest träffad av. Hopplöshet, ångest, arbete, må piss – listan kan göras lång. Jag har vid tillfällen träffat terapeuter men aldrig riktigt våga berätta allt man känner, för jag har varit rädd för att gråta och visa mig svag inför andra.

Jag har aldrig känt mig helt tillfreds med min tillvaro. Med jobb, studier, vänner. Jag är en högpresterande person, med höga krav på mig själv och vill alltid att andra ska se mig som “normal”. Utåt sett ses jag nog som en “vanlig” person. Men på insidan brottas jag med daglig ångest och oro, tankar om döden och en ständig känsla av att jag inte klarar av en “vanlig” persons liv. När jag tänker efter har har alltid haft ångest över att gå till jobbet, att vara på jobbet, att prestera på jobbet, att ha ansvar på jobbet. Oavsett vilket jobb det har varit under åren. Ibland tänker jag att jag inte är skapt för att leva en vanlig människas liv? Har jag bara haft oturen att inte ha hittat rätt jobb? Jag är universitetsutbildad inom ett område, och förväntas väl då att arbeta inom området också? Söndagsångest för mig är ett stort problem, söndagarna går åt till att oroa sig inför kommande jobbveckan. Varje morgon har jag ångest över att gå till jobbet. Jag har jättebra kollegor och allt, men känner ändå att jag inte passar in. Om jag mår dåligt över jobbet, vad indikerar det då?

Jag har vänner, men jag känner inte att jag har någon vän som faktiskt vill lyssna på det jag har att säga. Många vänner bara pratar på om deras egna liv, och ställer artighetsfraser som “hur mår du?”, där man vet att de bara frågar för att man måste. De är bra att umgås med för att glömma att man mår dåligt, men när man behöver någon så känner man inte att man kan sträcka ut en hand för att de ändå inte kommer kunna förstå eller svara ordentligt.

Jag undrar ofta vad det är för fel på mig. Jag har en bostad, pojkvän, bra familj och vad jag antar är ett bra jobb. Varför har man ångest och tankar om döden när allt egentligen är “bra”? Jag klagar inte för någon annan än mig själv. Och ibland känner jag mig ännu sämre för att jag klagar. Jag känner ofta ett hårt tryck över bröstet, stickningar i händer och armar och jag gråter ofta i min ensamhet. Men det känns ändå som att jag inte är tillräckligt dålig för att söka hjälp. Vill inte vara till besvär för någon.

En familjemedlem till mig avled för några månader sedan, och tiden efter det har varit riktigt tuff. Jag saknar hen varje dag och allt känns fortfarande bara så overkligt och fel. Jag har inte berättat det för så många för att det helt enkelt är för jobbigt att prata om. Jag vet inte hur jag ska mig vidare från det.

Jag vet bara att jag står och stampar. Jag tar mig inte vidare. Jag mår inte bra, men jag vet inte vad jag ska göra för att livet ska bli bättre. Hopplöshet känner jag dagligen vid minst ett tillfälle per dag. Jag är nog en svag person. Ibland orkar jag inte mer. Jag känner mig nu också fånig för att ha skrivit allt detta och vågar egentligen inte skicka det. Men ville bara skriva ned det jag känner och tänker på i nuläget.

Anonym skrev:

Jag är ny här. Jag behöver nog prata med personer som på något sätt kanske känner igen sig på något plan, för jag har ingen i mitt liv som jag verkligen kan ventilera allt för. Jag gick igenom de olika ämnena i forumet och visste inte vilken jag kände mig mest träffad av. Hopplöshet, ångest, arbete, må piss – listan kan göras lång. Jag har vid tillfällen träffat terapeuter men aldrig riktigt våga berätta allt man känner, för jag har varit rädd för att gråta och visa mig svag inför andra. Jag har aldrig känt mig helt tillfreds med min tillvaro. Med jobb, studier, vänner. Jag är en högpresterande person, med höga krav på mig själv och vill alltid att andra ska se mig som ”normal”. Utåt sett ses jag nog som en ”vanlig” person. Men på insidan brottas jag med daglig ångest och oro, tankar om döden och en ständig känsla av att jag inte klarar av en ”vanlig” persons liv. När jag tänker efter har har alltid haft ångest över att gå till jobbet, att vara på jobbet, att prestera på jobbet, att ha ansvar på jobbet. Oavsett vilket jobb det har varit under åren. Ibland tänker jag att jag inte är skapt för att leva en vanlig människas liv? Har jag bara haft oturen att inte ha hittat rätt jobb? Jag är universitetsutbildad inom ett område, och förväntas väl då att arbeta inom området också? Söndagsångest för mig är ett stort problem, söndagarna går åt till att oroa sig inför kommande jobbveckan. Varje morgon har jag ångest över att gå till jobbet. Jag har jättebra kollegor och allt, men känner ändå att jag inte passar in. Om jag mår dåligt över jobbet, vad indikerar det då? Jag har vänner, men jag känner inte att jag har någon vän som faktiskt vill lyssna på det jag har att säga. Många vänner bara pratar på om deras egna liv, och ställer artighetsfraser som ”hur mår du?”, där man vet att de bara frågar för att man måste. De är bra att umgås med för att glömma att man mår dåligt, men när man behöver någon så känner man inte att man kan sträcka ut en hand för att de ändå inte kommer kunna förstå eller svara ordentligt. Jag undrar ofta vad det är för fel på mig. Jag har en bostad, pojkvän, bra familj och vad jag antar är ett bra jobb. Varför har man ångest och tankar om döden när allt egentligen är ”bra”? Jag klagar inte för någon annan än mig själv. Och ibland känner jag mig ännu sämre för att jag klagar. Jag känner ofta ett hårt tryck över bröstet, stickningar i händer och armar och jag gråter ofta i min ensamhet. Men det känns ändå som att jag inte är tillräckligt dålig för att söka hjälp. Vill inte vara till besvär för någon. En familjemedlem till mig avled för några månader sedan, och tiden efter det har varit riktigt tuff. Jag saknar hen varje dag och allt känns fortfarande bara så overkligt och fel. Jag har inte berättat det för så många för att det helt enkelt är för jobbigt att prata om. Jag vet inte hur jag ska mig vidare från det. Jag vet bara att jag står och stampar. Jag tar mig inte vidare. Jag mår inte bra, men jag vet inte vad jag ska göra för att livet ska bli bättre. Hopplöshet känner jag dagligen vid minst ett tillfälle per dag. Jag är nog en svag person. Ibland orkar jag inte mer. Jag känner mig nu också fånig för att ha skrivit allt detta och vågar egentligen inte skicka det. Men ville bara skriva ned det jag känner och tänker på i nuläget.

God kväll här på MiND Forumet.

* Har läst ditt inlägg / tråd här ovan.

* (Går själv med ångest och vet att det är LÅNGT ifrån trevligt när man får det.) Får Du någon form av medicin för din ångest?

* Har Du någon nära vän eller kollega eller nära anhörig som Du kan prata ut med om dessa bitar om din hälsa etc?

* Jag undrar om Du har kontakt med vården ?

* Går Du till någon öppenvårdsmottagning i ditt län / kommun Du bor inom ?

* Har Du fått möjlighet att s.k. “lufta lungorna” en form av “prat-ventil” med professionella vårdkontakter t.ex. psykiatrisk sjuksköterska eller psykolog eller läkare / överläkare?

* Om Du vill så får Du gärna höra av dig och skriva av dig till mig här på Mind Forumet som en form av bollplank fast inom ämnet Psykisk ohälsa etc…

Var rädd om dig och ta hand om dig också.

På återseende…

* Jag får ingen medicin mot min ångest, har aldrig fått det.

* Jag kan väl prata med mina föräldrar om en del, men inte om allt. Har ingen jag känner att jag kan prata om ALLT med.

* Jag har lite kontakt med vården, har haft det från och till. Gick till en terapeut för ca ett år sen, vi träffades väl under ett par månader. Nu är jag bara i kontakt med vårdcentralen, men väldigt sporadiskt.

* Min nuvarande kontakt på vårdcentralen sa att jag “inte hör hemma på psykiatrisk öppenvårdsmottagning”. Vad hen menade med det vet jag inte.

* Det känns som att så fort man pratar av sig med en terapeut eller läkare eller liknande så ska de genast hitta ett verktyg för mig själv att använda hemma. Nästan som att de vill bli av med mig och låta mig göra allt “jobb”. Det känns som att man inte ges tid till att bara få prata av sig, gråta, prata, gråta lite till. Jag vet att vården inte har tid till hur mycket som helst, men det känns som att man inte blir lyssnad på ordentligt. De ska genast hitta mindfulness, medveten närvaro, acceptans, eller annat för mig att använda, då de tror att sådant löser all världens problem.

Tack.

Anonym skrev:

* Jag får ingen medicin mot min ångest, har aldrig fått det. * Jag kan väl prata med mina föräldrar om en del, men inte om allt. Har ingen jag känner att jag kan prata om ALLT med. * Jag har lite kontakt med vården, har haft det från och till. Gick till en terapeut för ca ett år sen, vi träffades väl under ett par månader. Nu är jag bara i kontakt med vårdcentralen, men väldigt sporadiskt. * Min nuvarande kontakt på vårdcentralen sa att jag ”inte hör hemma på psykiatrisk öppenvårdsmottagning”. Vad hen menade med det vet jag inte. * Det känns som att så fort man pratar av sig med en terapeut eller läkare eller liknande så ska de genast hitta ett verktyg för mig själv att använda hemma. Nästan som att de vill bli av med mig och låta mig göra allt ”jobb”. Det känns som att man inte ges tid till att bara få prata av sig, gråta, prata, gråta lite till. Jag vet att vården inte har tid till hur mycket som helst, men det känns som att man inte blir lyssnad på ordentligt. De ska genast hitta mindfulness, medveten närvaro, acceptans, eller annat för mig att använda, då de tror att sådant löser all världens problem. Tack.

God kväll här på Mind Forumet.

* Det låter som Du har ett väldigt stort problem, FEL Landsting / Region som inte vill höra på sina patienters mående.

* DU skulle VERKLIGEN behöva prova ångestdämpande medicin som jag har. (Har själv ångestdämpande medicin och det funkar på mig när jag har hög ångest.)

* Jag tycker Du skulle byta VC / Vårdcentral till en annan, finns den möjligheten för dig i ditt län/kommun/ort?

* Du behöver en lyhörd Överläkare eller läkare som förstår sig på ditt mående och vill VERKLIGEN väl med sina patienter, jag vet att man måste s.k. “klicka” med varandra inom både vanliga vården och psykiatrivården.

* Av det lilla Du berättar för mig hör jag på DIREKTEN att du passar VERKLIGEN in hos Psykiatrivården och måste få möjligheten att bli remitterad ditt oavsett vilket län/kommun/ort Du än bor inom i vårt avlånga land Sverige. Ge inte upp…

* Du behöver få samtalsterapi ihop med professionella vårdkontakter så som t.ex. psykolog eller en psykiatrisk sjuksköterska?

* Jag vill sååå höra hur det går för dig, återkom gärna oavsett vad som än händer.

Var rädd om dig och ta hand om dig också.

Kramar…

På återseende…

Känner igen mig precis i det du skriver, förutom att jag inte har ett jobb (arbetslös för tillfället). Är också högutbildad och känner enorm press att hitta arbete inom mitt område och allt som kommer därtill. Söker jobb dagligen men sitter med rädslan för att jag aldrig kommer klara av ett heltidsjobb då jag aldrig klarat av att göra något på heltid, även om jag pluggat mycket så har jag alltid varit den som varit hemma minst nån dag i veckan pga ångest. Bor även jag med min pojkvän och har egentligen ett väldigt bra liv men vill inte leva mer och känner mig nästan lättad över att jag kan dö närsomhelst. Åt medicin mot ångest i tre år men vart mer eller mindre som en zombie av den och sov väldigt mycket och gick upp i vikt av den så valde att sluta för några månader sen vilket har resulterat i att jag inte kan sova alls vissa veckor.