Det här är första gången jag skriver om mitt mående. Men alla händelser i mitt liv bara lagras på hög och fortsätter göra ont. Jag har vuxit upp som sladdbarn. Alkoholiserad pappa och jag har alltid haft hög prestationsångest som lett till hög stress. Jag tror jag börjar med att skriva i punktform med händelserna som har påverkat mitt liv mycket. Har haft kronisk värk sedan tonåren i slutet av 90-talet.
2012: min mans styvfar dog och vi lade mkt tid och energi på att hjälpa hans mor.
2014: min mans biologiska far dog.
2015: min svärmor diagnostiserades med alzheimers
2016: Jag blev sjukskriven för utmattning och min far dog till följd av sin alkoholism. Vi gjorde en anmälan för hur han blev behandlad under sin tid på sjukhuset. Jag fick ta största delen av ansvaret kring anmälan, begravning, bouppteckning och mamma.
2017: min svärmor dog
2018: jag fick missfall
2020: jag fick reda på att min man varit otrogen i tre år. Konfronterade älskarinnan som var oerhört patroniserande mot mig.
2021: Fick diagnosen hEds
2023: jag har panik över att jag fortfarande inte lyckats hantera allt det här. Jag har tappat tilliten till alla omkring mig och är så trött i själen. Har fortfarande inte kommit över otroheten och försöker lappa och laga äktenskapet. Har svårt att prata med någon om det eftersom alla i vår närhet är lika mycket vänner med oss båda.
Tack till dig som orkat läsa. Jag behövde bara få börja stapla mina tankar utanför huvudet.
