Trasig och värdelös.

Ska försöka summera det jag skrivit nedan ber om ursäkt om någon läser allt men minns de knappt för jag vet int om jag sitter hör och skriver eller om jag är inlåst i något mentalsjukhus någonstans för inget känns verkligt. Jag är 34 år bott hemma till jag var 33, har aldirg haft en flickvän, aldrig haft sex, vill begå självmord men kan int för att de skulle skada min familj, är här för att försöka hitta en väg att lära mig leva för mig själv då jag är fast att fortsätta att leva, de bara känns så hopplöst.

Längre förklaring tror jag.

Jag har växt upp i ett bra hem, älskar mina syskon och min mor och far, men jag upptäckte redan som liten att jag int var som andra människor, har left mitt liv då jag kännt mig som att jag int passat in, så som att jag var en alien och int hörde hemma här, då tror jag ju int att jag är något alien bara ett exempel. Jag var reletivt lycklig till jag började klass 1 då jag fick träffa fler barn och lärare, de var detta året jag hade mina första självmordstankar vid 7 års ålder, från denna tid och upp till jag började på gymnasium så hade jag självmordstankar då och då blev värre ju äldre jag blev.

Jag blev utstött för att jag var int som de andra barnen var int frågan att folk int tyckte om mig var mer att jag tackade nej till allt så folk slutade fråga, på grund av min ångest så hade jag int mycke kontakt med de andra, var mest tyst.  Ju mer tiden gick så började jag hata människor mer och mer, till en dag så hoppade jag av gymnasiet för jag orkade int med hur alla behandlade varandara snakade skit bakom varandras ryggar och sedan le och vara som vanligt när de möter dem igen bara ett exempel av fler saker för mycket att nämna, jag förstod int deras betende.

I alla fall, efter jag hoppat av så satt jag bara och såg på film, mina föräldrar var för snälla och lät mig de skulle ha kastat ut mig istället, jag började jobba lite freelance online åren gick fortfarande hemma hos min mor och far. Tiden har gått fort min patetiska existens har varit att jag bott hemma till jag var 33 år gamal, aldrig haft något flickvän eller haft sex, vilket bra lägger på att jag är helt värdelös, vad är det för fel på mig? under hela mitt liv så har jag gömt att jag mått dåligt ingen vet om det, har aldrig sagt åt min familj att jag int vill leva, fortsätter bara och ler och fejkar att jag är lycklig så de int ska oroa sig.

Så vad har jag gjort för att försöka lösa mina problem, jag flyttade vid 33 års ålder till en skola med en utbildning som jag var intreserad av har gått ett år nu och är färdig med första året tror det har varit bra för mig men jag mår väldigt dåligt, det var en plåga även om jag lärt mig mycket så mådde jag så fruktansvärt dåligt, overkligetskänslor och en fruktansvärd ensamhet, och när jag int hade min familj där, den enda anledningen till varför jag int tagit mitt liv så var det svårt att klara mig, vet int hur jag överlevde året planerade mitt självmord flera gånger men gjorde de aldrig på grund av det jag pratade tidigare om, men jag var nära.

Jag mår dåligt, vet att andra har fler anledningar att må dåligt än jag, jag borde vara lycklig men det är jag int.  vet int om detta är verklighet, sedan jag kom hem för sommaren så har inget varit sig likt, känns om någon konstig mardrömm har vidriga overklighetskänslor just nu.

Har aldrig pratat med någon, jag mår dåligt av sjukvården har sjuk ångest av sjukhus och doktorer, panikångest om ja åker till en vårdcentral.

Jag älskar min familj, de förstår mig best av alla… Men de förstår mig int heller. Jag kan sitta med en grupp människor som jag känner och fortfarande känna som att jag sitter där helt ensam, för personen som sitter brevid mig är utom räckhåll för de förstår mig int. fortfarande osäker på om jag sitter framför min dator och skriver detta, det är sjukt obehagligt.

Jag uppskattar om något har orkat läsa detta, jag orkar int kolla efter stavfel och andra fel för jag känner int det spelar någon roll.

Jag är här för att jag vet int vad jag ska göra, min lärare vill att jag ska gå ett år till för att de tycker att jag är duktig, jag går på en konstskola och lärarna där är väldigt snälla, en av dem sa att hon var så imponerad att hon var osäker på om hon kunde lära mig något alls och om hon kanske skule vara min elev istället, vilket är det snällaste jag har hört någon säga till mig, de andra lärarna har sagt att jag är en av de bästa som de haft på skolan någonsin de andra eleverna säger att jag är best i klassen och fortsätter att säga snälla saker om mina verk, jag visste int hur jag skulle reagera till detta, skämtar de tänkte jag. Jag har en sådan dålig självbild att mitt värde är inget i mina ögon så att de säger så snälla saker till mig gjorde mig fundersam, jag kanske int är värdelös ändå, men de varade int länge, tycker int att något jag gör är bra.

Ber om ursäkt igen minns knappt vad jag skrivit som sagt var osäker på om detta händer just nu.

Ska försöka sammla mig… Jag är här för att jag vill försöka hitta ett sätt att leva för mig själv, och lära mig älska mig själv, jag må ha ett hat till andra men jag hatar mig mer själv, har mer kärlek till andra människor än jag någonsin har haft till mig själv. Jag tycker int att jag är något bra människa och vill bli en bättre människa. Jag vill inte känna dennna hopplöshet nå mer, mitt liv har varit helt hopplöst upp till nu.

 

Vad kan jag göra?

[Green Dyjyse]

Det låter som du har det tufft, men jag ser lite hopp mellan raderna. Jag tycker du ska satsa på din kreativa sida. Det är nog bra för dig. Problemet är kanske att det inte är ett yrke som ger så mycket pengar? (jag bara gissar, jag är dålig på konst)

Angående flickvän och sex, så är det ju ett känsligt område. Det finns en osynlig press från samhället att man ska leva tillsammans med någon, eller i alla fall ha ett slags samliv. Detta blir ju negativt för de som inte lyckas, som du. Jag hoppas du kan släppa denna press på dig själv och låta det ”komma av sig själv”.

Jag tror heller inte du är en dålig människa, även om det kanske känns så för dig. Det är nog snarare din ”sjukdom” som säger så till dig. Så är det för mig ibland. Det gäller att slå ifrån sig de tankarna.

Har du några vänner du kan prata med?

 

Tack för uppmuntran, har aldrig känt någon press dock att ha en flickvän och så vidare, är mer ensam. Har ej några vänner har bott ute i skogen hela mitt liv och de få vänner jag haft har jag drivit iväg.

 

sälla hjölpo mig någon ja ork int np mer, vet int varflr jag är här alls va d är de som händer finsn jag påp rikigit äör detta verklighet eller är de npågon konstig fejl värld snääla rädda mig ja orjkar iunt nor mpåer,asddd

Drukkit för myucket idag förlåt vill int ora npgonm, mppr bara extar dåligt idag vet in vad ja ska göra ska ja prata med min familj vet in om de klara att veta att jag in vil lvlea

snällaa hjöpo ming ja orkar int npgpn öär dett a verklighet=?

va häönder var är jag snäölalla hjälp mig

nue orkar jaag iint nåp mer hej dåp

Du verkar må väldigt dåligt – jag hoppas du vaknar till en ny dag med nya tankar. Livet förändrar sig för alla oavsett ålder och erfarenhet så kan det bli radikalt bättre.

Hur skulle det vara att ta kontakt med din vårdcentral eller en psykiatrisk mottagning för att få hjälp med dina problem? Tänker du att du har problem med alkoholen eller missbruk av något annat slag? I så fall kanske du kan prata med Anonyma Alkoholister/ Anonyma narkomaner på din ort.

Har du självmordstankar kanske du ska prata i med våra volontärer på Självmordslinjen 90101 – de har växeln öppen mellan kl 6.00 – 24.00

Är du medlem i en församling så finns det möjlighet att få stödjande samtal där och oavsett om du är troende eller inte så kan du ringa jourhavande präst på larmnummer 112 mellan 21.00 – 06.00

Jourhavande medmänniska har telefon 08 – 702 16 80. De har sin telefon öppen mellan 21.00 – 06.00

Vänliga hälsningar

MIND moderator

Vänliga hälsningar

Tack för att du tog dig tid och skrev till mig, har gått och hoppats att livet skulle bli bättre men under de 34 år jag levt så har de int blivit det.

Jag ska fundera på att söka hjälp, problemet är att jag får panik ångest på sjukhus, int alltid dock.

Har ej alkoholproblem dricker 2 till 3 gånger per år nu känner jag int för att dricka nå på väldigt länge blev bara mer än det brukade så kanske finns en röd flagga där att jag kanske kommer få problem.

jag mår lite bättre nu, vill fortfarande int leva men de är jag van vid, så tror jag har de under kontroll.

 

Hej ni bättre människor!

Vädjar till er kloka människor som gav trådstartaren å oss andra en hel del ovärderliga tips. Å ber ödmjukt om pm. Å vägledning till någon som insett jag inte var född til attl eller värd att må annat än skit. Det tog sin tid. Men vill bara slippa misslyckas mer. Vill bara vara beroende av en människas ord. Å följa varje ord. Å ge tillbaks genom att göra allt för å uppfylla varje önskan hos min mentor. Klarar inte livet på egen hand. Är bara så. Ska berätta mer utförligt vid svar. Är fast i missbruk gjort många behandlingar. Noll självförtroende å självrespekt. Vill inte längre höra falska hopp utan sanningen. Av någon som inser min personlighets svaghet. Å vet hur jag ska leva för att få inre ro å mening. Kunna duga till något. Göra det enda jag är okej på. Please å serva andra. Tack på förhand