Den här dippen har pågått längre än dom brukar, inget har varit som det brukar denna gång, det har inte slagit till och hållt sig någorlunda jämn, den har lixom smugit sig på, stått och lurat som en skugga i ett hörn som förbereder sig för rätt tillfälle att slå till, vissa dagar har varit hårda medans andra varit helt okej, i helgen slog det till ordentligt, sömnen existerade inte i fredags, på lördag morgon när klockan ringde för en heldag på jobbet var jag fortfarande vaken. Jag tog mig till jobbet, med ögonen spräng röda och svullna, när jag kom dit orkade jag inte hålla mig, när frågorna om hur man mår efter en sån natt orkar man inte kämpa emot längre, dom ringde in en kollega som täckte för mig, det blev en jäkla cirkus, ångesten blev bara större, jag kände mig så värdelös i bilen på vägen hem. På natten drack jag med vänner och när jag kom hem bröt jag ihop, panikångestattackerna avlöste lixom varandra tillslut, jag satte mig i duschen, försökte skölja bort all ångest, när jag tills slut lugnat mig kände jag mig bara tom, det fanns ingen känsla kvar i kroppen, jag försökte gråta eller skratta eller skrika men det kom inget, det va då det hände, det har inte hänt på flera år och jag förstår inte att det hände, jag trodde jag kommit längre, men dom röda märkena på låret finns där, som en påminnelse om hur svag jag är, hur misslyckad jag är, jag skäms över dom. Jag kände inget när jag gjorde dom, inte ett enda drag med kniven kändes, som om inte bara min känslor försvunnit utan all känsel i kroppen oxå. Jag vet inte vad jag ska göra längre, rösten i huvudet säger bara att jag ska ge upp, jag vill inte dö, det är bara så jävla jobbigt alla leva ibland. Jag känner mig tömd, tömd på energi, tömd på känslor, tömd på allt.
