Mitt liv är hopplöst. När jag var barn utsattes jag för sexuella övergrepp under flera års tid av en släkting. Plus att jag växte upp med en abusive farsa.
Sedan när jag började högstadiet:mobbning. Gymnasiet:mer mobbning. Alla var verkligen emot mig. Inklusive lärare.
Efter gymnasiet: Arbetslöshet. Mer mobbning.
”Sökte hjälp”, för självmordstankar, fick ingen hjälp överhuvudtaget av vården, bara inkompetens och dumheter. Vården får mig om möjligt, må ännu sämre.
Jag tänker på självmord 24/7, varje sekund, varje år. Jag skulle avslutat för länge sedan, det blir bara värre. Och värre.
+ Att jag har diagnosen Aspergers, vilket får mig att känna mig så himla fel. Jag är ett miffo.
