Spelar ingen roll

[Indigo Tedybe]

Jag har alltid anpassat mig efter andra. Gjort vad andra sagt även om jag inte velat.

Men har kommit till en punkt nu där jag måste lyssna på mig själv vad jag behöver. Och det blev fel enligt andra.

Jag har kämpat med mitt äckliga mående i så många år (20+) och aldrig fått någon större hjälp. Provat alla pip mediciner men inget funkar. Har inte kunnat jobba på många år. Jobba för mycket och gick in i väggen. Och det fick min bägare att rinna över så jag krascha totalt. Spela ingen roll vad jag gjort så har jag inte kunnat hämta mig. Men om jag tänker efter så är det inte så konstigt eftersom jag har tryckt bort mitt mående i alla år så kroppen sa stopp. Så därför hämtar jag inte mig. Har 6 diagnoser som gör allt så mycket svårare. Men det syns ju inte så det finns inte.

Nu har psyk bestämt att vi ska ansöka om sjukersättning istället för sjukpenning eftersom de känner att det blir en extra stress för mig att gå och tänka på om fk beviljar sjukskrivningen eller inte. Klarar inte stress alls. Det får mig att tappa allt. Har verkligen gjort allt för att kunna gå tillbaka till arbete men det fungerar helt enkelt inte. Vilket gör mig så sjukt ledsen. En sak till som gör att jag skiljer mig från alla andra. Men tänker jag kan avbryta den om jag skulle må bättre och klara av det.

Nu ska processen starta så det är inte ens säkert att försäkringskassan godkänner det. Men berätta för den jag bor med att det va på gång och det blev värsta saken. Hur vill du att vi ska klara oss ekonomiskt? Kommer aldrig kunna köpa något. Vår bil gick sönder så behöver en ny och det kan vi glömma nu. Eftersom mina pengar kommer minska rätt mycket.

Blir så jävla ledsen. Känner bara men ut och jobba själv då. Hon har sjukersättning själv. Ja det är fysiskt och mitt är psykiskt så det är lättare för mig enligt henne. Så fan heller!

Varje gång jag försöker göra något för mig själv så ska det alltid klagas och skuldbelägga mig. Tacka fan för att jag vill ta livet av mig. Och tyvärr gjorde detta att jag tar ännu ett steg närmre.

 

[Green Hamoqa]

This reply has been reported for inappropriate content.

Jag känner samma på denna punken jag är 17år. Jag förlorade min pappa när jag var 11år. Nu går jag på en skola för folk med diagnoser och varje dag är som ett helvete för mig inte för att jag är faders lös eller för att jag har diagnoser men vad man en gör så är man lat, självisk eller självkär i början var det bara en känsla som gick att trycka bort jag hade trots allt min mamma och min syster vid min sida men man får höra samma sak av även dom och man börjar tillslut tänka så själv i nästan 6 år har jag känt mig värdelös hederslös ensam hör rösterna i mitt huve och deras förslag är frestande ”avsluta det bara ingen vill ha dig här” eller ”gör det rätta bara hoppa framför en buss/tåg” varje dag som detta pågår blir rösterna starkare och starkare har levt med psykisk och fysisk misshandel under hela min uppväxt så den fysiska misshandeln blev jag ju iaf av med när pappa dog men mitt psyke va för evigt skadat känner mig så ensam i mitt mående försökt med allt närhet, relationer, sex och grupp gemenskap men inget funkar man blir kallad mans hora eller att man är gör på och att man är ivägen idag försökte jag ta mitt liv för tredje gången med hjälp av en blöt handuck och silvertejp va så nära på att får slippa leva i detta tragiska jävla livet men såklart så hittar nån mig och ”räddar mitt underbara liv” så sa dom på sjukhuset gör mig var det ett hugg i ryggen varför skulle jag vilja bli räddad för att fortsätta i detta tragiska ”liv” som dom kallar det nej detta är inte okej jag är trött på att bli ner tryckt och runt knuffad på har inte ens droger längre har slutat med allt för trodde det skulle hjälpa mig å se det fina men nej nej så var det inte de va lika jävla tragiskt som när jag va på droger om inte mer tragiskt har ingenstans å vända mig känns det som de ingen som skulle tro mig om jag sa att jag försökte ta mitt liv inne på min egna toalett med en blött handuk och tejp varför skulle dom det låter över skumt men det är saningen å saningen måste fram vill skriva ett brev till min mamma för hon har funnits där för mig hela mitt liv upp å ner läser dy denna text så var detta mitt sista rop på hjälp tiden närmar sig snart är allt över och jag lämnar detta liv in i det tomma kalla svarta mörkret å friden å tystnaden som väntar och kommer det ett liv eftter detta så vet jag inte vad jag gör behlver vila behöver komma bort från denna tragedi du som läser detta detta är mitt sista meddelande till dom i detta livet jag ger upp nu jag ska äntligen få vila å denna gången kommer ingen hitta mig. mvh Frej Lars Einar pilfjäll