Sorg och förvirring efter manisk episod

[Purple Hunugu]

Hej,

Jag är i 30års-åldern och har sedan ett år tillbaka fått diagnosen bipolär sjukdom. Att få diagnosen och medicinering har varit positivt för mitt liv, men det är fortfarande så mycket som är nytt och som gör att livet kan kännas hopplöst.

Efter en manisk period de senaste 2-3 månaderna sitter jag nu här med den värsta av bakfyllor. Livet som vänds upp och ned, dock i mildare omfattning än vad det har kunnat vara förr. Även ett plus att jag själv lyckades förstå att jag var manisk, om än efter en period, och åkte till psykakuten. Har fått ny medicin, quetiapin, sedan en vecka tillbaka och jag tror den ger en hel del biverkningar i form av sämre mående, hopplöshet och tankar på döden.

Till den tyngsta biten. Under denna maniska period har jag och min man separerat, på mitt initiativ, och under denna separation, dock innan jag flyttade ut, har jag haft sex med en annan man tre-fyra gånger. Detta var alltså efter att separationen var ett faktum men innan jag hunnit flytta ut. Detta pågick under ca två veckor under januari men sedan dess har inget hänt och jag har inget som helst intresse för denna man. Nu sitter jag här med paniken i bröstet och undrar hur fan detta gick till. I stunden kändes det så rimligt. Detta är absolut inte likt mig. Om jag tänker för mycket på hur detta skulle smärta min man så känns det som att dö inombords. Jag har hela tiden varit inställd på att detta är inget som han ska få reda på, framför allt för att han inte förtjänar att känna den smärtan.

Hjälp mig att på något sätt bearbeta dessa skuldkänslor, förvirring, panik-känslor. Är det rimligt att inte berätta? Är det hemskt att detta skedde när vi fortfarande bodde tillsammans? Hur fan kunde detta kännas rimligt i stunden? Och hur kan jag inte lägga över hela tyngden på mig själv med tanke på att detta skett under en manisk period?

Så många frågor och smärta i bröstet.

 

Tack för era svar!

[Blue Qoryji]

Vill du gå tillbaka till din ”ex”-man? Om du vill det så behöver du definitivt berätta, så han får ta ett informerat beslut om han vill bli tillsammans igen.

Om du ändå inte vill bli tillsammans med ditt ex igen så behöver han inte veta.

Du har egentligen själv svaret på den andra frågan. I vanliga fall – ja. Dock säger du ju själv att det var under en manisk episod pga psykisk sjukdom, så att det kändes logiskt i stunden, men att du i vanliga fall inser hur dåligt det är. Jag är ingen expert på maniska episoder, men med det i åtanke så hade jag nog ändå gett dig en ”pass” eftersom du trots allt hade gjort slut med din kille innan. Så ”tekniskt sett” så gjorde du inget fel. Men, åter igen, vad ditt ex känner inför detta kan bara han svara på om du berättar för honom.

Jadu, jag kan bara utgå ifrån min egna erfarenhet av psykisk ohälsa (depression, ångest, ätstörning), att ibland gör man saker under tiden man lider av symptomen som verkar helt orimliga i ”nyktert” tillstånd. Vissa texter som jag har skrivit medans jag varit djupt deprimerad kan jag läsa i efterhand och tänka ”oj… men gud, tyckte jag verkligen så? Yikes”, eller om jag får en panikångestattack så kan jag slänga saker eller springa helt okontrollerat – något som jag inte alls hade gjort i vanliga fall. Eller typ under ätstörningen, där jag under skogspromenader kunde säga att jag skulle ”gå och kissa” men istället ställde mig i en buske och spydde. Normalt beteende? Nej. Min poäng är att psykisk ohälsa får oss att göra helt sjuka grejer som verkar logiska i stunden men som man i efterhand tittar på och inte alls förstår. Jag hoppas att du kan se det och inte lägga allt för stor skuld på ditt ”riktiga” jag.