Hem > Forum > Hopplöshet > Sök hjälp! Jaha, när den inte finns eller gör det värre?

Sök hjälp! Jaha, när den inte finns eller gör det värre?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Mitt första inlägg här och kommer troligtvis inte vara så välskrivet, ber om ursäkt för det.

    Lidit av ångest, depression och isolerat mig under flera perioder i mitt liv. Många saker som aldrig fallit på plats, men trots allt detta har jag alltid haft ett viss hopp om framtiden. Tanken att, sätter jag igång med x, y och z så kanske saker och ting kan börja falla på plats.

    Sedan blev jag sjuk och var med i en olycka under en period jag varit arbetslös. Nekad sjukskrivning när jag fick ta mediciner som gjorde att jag låg i sängen och skrek, fick svår tremor, grät konstant och fick mentala sammanbrott varje dag. Från ingenstans direkt vid insättning börja jag googla självmordsmetoder. Hade jag haft tillgång till ett skjutvapen eller bott på hög höjd hade jag inte levt idag.

    Det jag fick lära mig är att hjälp inte finns, för vården tror inte på symtom och allt ska bara behandlas med nya mediciner. Allt skylls på ångest.

    Hörde även av mig till min neurologmottagning och man får svar som ”den här medicinen kan användas för att må bättre”, ”självmordstankar ska du inte vända dig hit för” etc

    Nu har jag varit utan medicinen i över ett år men ältar allt än idag. Min tro till systemet är helt borta. Aldrig varit långtidsarbetslös innan men inte kunnat få jobb under denna perioden. Men nekad stöd så levt på noll kronor i månaden och gått igenom besparingar, samt fått hjälp av mina föräldrar.

    Nu är jag inskriven hos psykiatrin och efter 10 månader fått en psykologkontakt. Grejen är den att det inte kommer leda någonstans, man tror inte på mig. För vems bedömning tror man på, en neurologspecialist eller jag som bara är äcklig patient som är ivägen?

    Har noll motivation till att ta tag i livet och man säger att jag ska söka hjälp.

    Så min fråga. När hjälp inte finns eller vårdpersonal inte tror på dig? Nekad ersättning och kommer bli tvingad att bo på gatan eller hos föräldrarna? Får inte jobb längre för man lider av panikångest dagligen?

    Allt detta börja och eskalera direkt vid insättning när jag fick behandling för min epilepsi. Sedan blir man gaslightad utav sin läkare.

    Så när man inte litar på läkare längre som ändå kommer avvisa dig. Du klarar inte av att hantera ett jobb längre som är ett krav för att överleva. Varför ska man fortsätta leva? Söka hjälp? Låter ju sunt, sök hjälp det finns där ute läser man ju överallt. Varför ljuger man?

    Mitt liv är förstört för alltid och känner inte igen mig själv längre. Inget ger mig njutning. Umgås med cänner/familj, spela, titta på serie/film, laga mata etc INGET kan distrahera mig, tänker på självmord konstant, varje timme varje dag. Att gå med på medicinsk behandling blev mitt livs största misstag, men samhället bryr sig inte om en ändå. Så man blir en ”tråkig” statistik.

    Egentligen vill jag ha hjälp, få stöd utav ett system som tror på en. Tyvärr finns inte detta, det är ett önsketänk. Man för anpassa sig efter verkligheten. Och verkligheten har inget att erbjuda mig längre.

    Vad tror du om att byta läkare? Har du möjlighet att byta vårdcentral? Det är din rättighet faktiskt och en bra möjlighet att komma vidare.

    Kan vara värt ett försök.. Ge inte upp förrän du testat.. beklagar verkligen att du behövt uppleva det här, känns omänskligt.

    Avskyr tanken på att läkare delar ut mediciner med sån enkelhet, hoppas verkligen det regleras en dag. Gillar inte heller sättet vi måste arbeta på för att överleva, vill ha fler möjligheter till inkomst eller utbyte av tjänster för boende osv. Alla kan inte göra samma saker, det är inget fel på dig. Hoppas du hittar din grej!

    Känner igen mig lite i din berättelse.

    Jag fick kroppsliga symtom som vården viftade bort som psykiska. Jag stog på mig och sökte vård om och om igen för de kroppsliga symtomen men blev aldrig ens undersökt kroppsligt. Läkare lade huvudet på sned och frågade om jag mådde dåligt, jag sa att jag hade fått klåda och utslag. De undersökte inte.

    Efter en lång tid och kämpande med jobbiga kroppsliga symtom fick jag en behandling som en läkare sa skulle hjälpa. Det blev istället mycket värre, otroligt illa, vårdskada som inte erkändes i vården utan istället felbedömdes och felbehandlades igen.

     

    Jag led något oerhört, länge, jag stog fortfarande på mig och sökte vård, men jag klassades då ha nervsmärta, ha komplex, ”må dåligt” och så vidare. Det jag hade var dock ett rejält eksem, sedan även en djup och svår infektion i hårsäckarna pga felbehandlingen och sedan hade jag även dragit på mig en svampinfektion pga felbehandling. Allt detta i hårbotten.

    Vården kan ingenting om hårbottenproblem. Det kliade så jag ville dö, det smärtade så jag ville dö. Jag förlorade hela mitt liv, jobb, familj, inkomst allt… och jag blev utstött och mådde ju också otroligt dåligt pga allt detta rent psykiskt. Samtidigt levde jag i svår tortyr i hårbotten utan hjälp med det. Jag låg som ett kolli i ett helt år med en ispåse på huvudet och bad människor om hjälp, ingen ville hjälpa, gå till doktorn fick jag höra,  vilket jag ju gjorde om och om igen tills de nekade att ta emot mig mer, bytte vårdcentral 7 gånger. Mitt hår ramlade av till följs av infektionen i hårbotten och det spred sig till ögonen som inflammerades och mina ögonfransar ramlade av, det spreds till ansikte, överkropp, fick nagelsvamp osv. Jag nekades besök i offentlig vård. Jag åt antihistamin och värktabletter och levde isolerad på mitt sparkapital. Om jag proppade i mig värktabletter och antihistaminer kunde jag ta mig upp, klådan och smärtan minskade då. Jag gjorde skrivelser via patientnämnden till berörda vårdinstanser. Men vården sket helt i detta, de svarade inte, till slut skrev de en anteckning i journalen att jag var psyksjuk, hade vanföreställningar om hudproblem osv… klassades schizofren i journalen utan att någon utredning om det ens gjordes, baserat på att jag hörde av mig och hävdade fysiska symtom. Jag gjorde nya skrivelser angående det, men samma visa igen. Jag klassades ut psykiskt och vården hävdade att jag rätt och slätt var psyksjuk. Jag fotade mina symtom under lång tid.

    Jag redde så småningom ut bit för bit i privat vård samt med hjälp av hemtest på svamp och genom egna efterforskningar på mina symtom. Gick till massor av olika hudläkare privat som mest bara pumpade mig på pengar och inte lyssnade. Lyckades dock få en svampkur i tabletter och blev lite bättre men fortfarande massor av andra problem kvar aom ju vprden orsakat mig med att felbehandla och sedan skita i att göra något åt det. Har än idag också kvar svamp på naglar, det spred sig dit, vilket kräver lång tablettbehandling något vården inte reder ut och inte bryr sig om.

    Betalade privat vård med sparkapital.

    Kom till slut till en privat hudläkare som tittade på någea av mina foton och tog på allvar. Problem i hårbotten är svåra att bedöma och svåra att göra något åt. Kunskapen i vården är nästan obefintlig. Men hos denne privata hudläkare fick jag bedömt eksem som var det jag hade fått till att börja med. Jag fick bedömt infektion i hårsäckarna samt håravfall vilket jag fått till följd av en felbehandling gällande eksemet som ju hade missbedömts. Jag har till viss del fått hjälp av denne privata läkare men inte fullt ut och fått kämpa för hjälp där också. Jag har blivit bättre med rätt behandlingar (varit flera och haft många dyra besök) men långt ifrån bra. Fått tillbaka en hel del hår, blivit tillfälligt bra på ett öga och mycket bättre i huden på kroppen. Bättre ytligt sett i hårbotten. Men det sitter djup klåda och smärta fortfarande i hårbotten, det sitter fläckvis och känns som djupt inbäddade infekterade getingstick på getingstick. Det syns inte! Det sitter ner in under som ”inombordare”.

    Den privata läkaren som jag går hos har erkänt att jag har ytliga problem i hårbotten med eksem och infektioner i hårsäckarna. Han har gett mig en systembehandling i tabletter mot infektionerna och jag behandlar eksemet varje dag med olika medel.  Behandlingen hjälper men inte fullt ut och via mina efterforskningar behöver dosen höjas på tabletterna för att läka ut den djupa infektionen i hårbotten. Men han lyssnar inte på mig om att det sitter djupt ner ännu. Det som inte syns, det finns visst inte, mina svåra symtom tas inte på allvar. Jag fick tala med honom på telefon idag och jag bad om att höja dosen på systembehandlingen, han gick inte med på det, han viftade igen bort faktumet att det sitter djupa värkande och kliande knöligheter kvar i hårbotten.

    Idag gav jag därför upp allt mitt hopp. Jag har levt 3 år med ett hemskt eksem som kliar. Sedan jag för 2,5 år sen fick ytliga infektioner i hårsäckarna i hårbotten så har dessa gått ner på djupet och jag har fått leva med det i 2,5 år. Det kliar och smärtar så illa att jag ibland svimmar. Jag vet att det är djupa problem i hårbotten. Jag vet att det enda alternativet för att kanske kunna bota det eller för att åtminstone kunna bli lite bättre är att dosen på medicinen jag äter höjs. Troligtvis kan jag aldrig bli av med det utan bara bli periodvis bättre. Men det kommer aldrig att ske så länge som det inte erkänns. Antingen så viftar vården bort de svåra problemen som ingenting, klassar det psykiskt, eller dömer mig ha hittepåsjuka och att jag skulle vara störd (  offentlig vård). Eller så har de inte kunskap och kan inte bedöma eller så felbehandlar de ( offentlig vård och nästan alla i privat vård). Eller så bedömer de rätt men missar det som är värst, ger rätt behandling men gör det inte fullt ut i rätt dos, viftar bort de svåraste djupa problemen i hårbotten som inte går att leva med ( den privata läkare jag går hos nu).

     

    I allt detta hat jag gett upp hoppet många gånger och försökt ta mitt liv flera gånger. Jag har blivit utblottad ekonomiskt, förlorat jobb, inte kunnat arbeta, ej blivit sjukskriven. Blivit isolerad och förlorat alla vänner, förlorat mitt barn, min familj. Har blivit förlöjligad, diskriminerad och grovt kränkt i vården. Mitt ex har hjälpt till med att kämpa med vården om rätt hjälp, ingen annan, men vi kommer inte längre. Utan honom hade jag varit död nu. Svårt svårt plågad i flera år av kåda från helvetet och smärta djupt ner i min hårbotten. Varit så illa på ögonen stundvis att jag t o m förlorade synen pga infektionen runt ögonen, utan att få ens ett vårdbesök för det offentligt, fick söka privat ögonläkare akut, som fick lindra följdproblemen som jag fått på följdproblemen pga de problem jag fått från början som ingen gjorde något åt.

    Betalat betalat betalat

    Lidit lidit lidit

    Betalat med mitt liv, lidit ihjäl

    Har till slut planerat ta mitt liv på riktigt så det blir gjort och funkar. Så jag får bli fri klådan och smärtan djupt i hårbotten. Flera gånger försökt ta livet av mig i panik när jag bara inte klarat klådan och inte sett någon annan utväg eftersom vården sviker. Nu har jag en plan. Nästa försök blir det sista.

    Vården har förstört min kropp. Nekat till att de gjort just detta. Rent mentalt mobbat och dödat mig. Förstört ett liv. Mitt liv.

    Ber om ursäkt att det blev en del felstavat i mitt svar/inlägg. Bör gå läsa ändå och förstå, om nu någon gör det

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.