Hela mitt liv har jag flytt. Från kärleksförhållanden, från jobb, från relationer, från mig själv. Men jag kommer hela tiden ikapp mig själv för jag kan inte fly från mina egna tankar, från de problem jag själv skapat, från de problem andra tillfogat mig, från livet. Nu är jag i min femte kärleksrelation och den är bättre än någon tidigare. Men jag skapat problem. Mannen är underbar. Han står ut med mina vansinnesräder, mina humörsvängningar, mina känslostormar för han säger att det gör man när man älskar någon. Men jag fortsätter att förstöra. Fortsätter att driva allt mot en slutpunkt. Jag börjar bråka om saker som egentligen saknar betydelse. Jag beskyller honom för värre saker än vad han egentligen gjort. Antagligen för att ta fokus från mitt eget dåliga beteende. I nutid och dåtid. Idag insåg jag att allt jag beskyller honom för kanske jag gör bara för att jag inte vågat att se sanningen. Sanningen är att jag mår jävligt dåligt. Efter anorexia, skilsmässor, tvungen att byta jobb, flytta, ekonomiska problem, skador, sjukdomar och annat jävla elände så hat jag förstått att det är det som är mitt problem. Inte problem i vårt förhållande. Så min fråga är ska jag bara släppa allt och gå vidare eller ska jag bearbeta det för att kunna gå vidare? Kommer det att jaga mig och äta upp mig inifrån och jag inte bearbetar det jag varit med om?
