Visste ni att min psykiatriska mottagning inte har några psykiatriker för tillfället? Alls.
För ett år sedan bad jag om akut samtalskontakt och ett extra samtal med min dåvarande läkare för livet blev oförutsägbart kaos, så som det blir ibland. Det krävdes flera påtryckningar och sex månader senare fick jag träffa en sjuksköterska, även om jag bett om en psykolog, samt ytterligare två månader innan jag fick träffa min läkare. Vid det laget så hade kaoset stabiliserat sig i en djup depression, arbetsträningen hade ställts in och en kärleksrelation hade avslutats. Läkaren hade dessutom glömt vem jag var och behandlade mig riktigt illa, så pass att jag bad om att få byta i receptionen efteråt, något som jag aldrig gjort tidigare. Brukar vara tyst och försynt i sjukhusmiljöer. Sen blev det vår och mina minnen allt glesare. Jag vet i alla fall att jag cyklade 90 mil och allt avslutades med en tvångsinläggning följt av ECT-behandlingar. Juni är bortraderat, och även om huvudet börjat repa sig är finns det fortfarande luckor och ett anteckningsblock är min konstanta följeslagare. Nu studerar jag heltid sen snart två månader tillbaka, ska flytta ihop med en person jag älskat i många år till en stad som känns som hemma. Såååå, allt löst?
För tre veckor sedan inträffade ett kort hypomant skov och nu känns depressionens klor. Depressionerna är alltid värst. Långa och ettriga. Jag är rädd helt enkelt.
Min dröm är att få leva “normalt”, plugga, jobba deltid, sköta hushållet, träffa vänner, träna, pyssla med hobbys och engagera mig i det lokala aktivistcaféet. Inget storslaget. Mina tidigare fantasier om resor, forskningsprojekt på universitet, konststudier i Edinburgh och Hamburg är sedan länge lagda åt sidan. Stabilitet och samhörighet har hållit mig flytande de senaste tio åren, så det är inte något som tas för givet.
Jag vill att någon ska ge mig en manual “så här lever du ett rimligt liv”, men så lätt är det inte. Motion, regelbundna måltider och sömn, socialt sammanhang, mediciner och kunskap om min sjukdom. Det är saker jag har, men som uppenbarligen inte hjälper tillräckligt.
Hur hanterar ni rädsla för framtida svackor/skov/episoder/depressioner?
Hur gör ni för att inte känna er som ett offer inför er sjukdom?
Hur gör ni för att hålla nära och kära uppdaterade utan att skrämma och/eller vara en börda?
