Hem > Forum > Hopplöshet > Så trött

Så trött

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    Vet inte riktigt varför jag skriver här, kanske för att äntligen kunna vara ärlig, utan att bädda in det för att inte verka ”för sjuk”.

    Jag är så trött. Ledsen. Jag orkar liksom inte leva. Orkar inte livet.

    Mycket småskit har hänt i livet, men inte tillräckligt för att jag ska må så här. Jag är min egen största fiende. Jag HATAR mig själv, hur jag ser ut, allt jag är.

     

    När jag tar ett steg tillbaka och försöker se mig utifrån så kan jag tänka att jag är okej ändå,  engagerad mamma, bra vän och medmänniska men det hjälper inte.jag avskyr mig själv.

    Har gått KBT så många gånger och känner väl att jag kommer inte längre med det, det håller mig flytande men jag kommer aldrig upp på land. Vet inte vad jag ska göra, mina tankar är uppfyllda av att gömma mig för livet, för alla människor.

    Vill inte att livet ska vara att överleva, jag vill leva . Men hur?

    Det låter som du behöver gräva djupare i dig själv för att få veta varför du mår så här, det kanske har hänt saker i ditt liv som du inte bearbetat? Kbt kan inte alltid lösa problem som satt sig i ung ålder. Med kbt kan lära sig att hitta verktyg för att t.ex klara av vardagsrutiner  men smärtan ligger ju ändå där och puttrar under ytan. I de fallen kan psykodynamisk terapi vara bättre.  Det finns även andra terapier om man t.ex har ett trauma som inte är löst. Vad tror du?

    Trådstartaren

    Det kan absolut vara värt ett försök, har bara haft kbt terapi sedan 2001, och stresshantering förstås. Det står mig upp i halsen, det är precis som du skriver, det är verktyg (utan dom hade jag inte levt) men jag kommer inte vidare. Jag känner att livet försvinner mer och mer, mina tankar blir mer och mer destruktiva. Tänker mycket på döden men också att i nåt desperat försök att ”känna livet i mig” bara lämna allt och dra. Kan inte ens vara nära min man då jag blir ännu mer ledsen (trygghetseffekt, blir som ett barn)

    Min apati  bara växer och när jag är ”klar” i huvudet så kan jag ju se att det är det ”sjuka” i mig som känner så, jag älskar min familj och vill absolut inte vara utan dom.

    Upplever också att vården inte tar mig riktigt på allvar,  dom verkar inte förstå att 18 år av kbt gör att man kan lösa vissa situationer.

    Känns som att jag svamlar mest, men måste få ur mig det här då det känns som ingen i min närhet förstår mig, hur ärlig jag än är.

    Det gör så jävla ont. Ända in i själen.

    Vad jobbigt det måste vara att ingen förstår dig i din närhet. Jag tänker att vänner borde kunna sätta sig in i din situation, om de känner dig? Eller familjemedlemmar? Jag går till en diakon i kyrkan och pratar, ett par ggr i månaden. Det ger mig perspektiv även om jag fortfarande är väldigt ensam och har mkt ångest. Men det känns iaf bättre! Synd bara att hon har så få tider lediga.Du borde få annan hjälp än KBT nu. Efter så många år med KBT måste vården förstå att du behöver annan typ av hjälp.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.