Min katt fick Ep anfall igen, så stressande dag överhuvudtaget eller ja tid om man säger så. Så mycket som känns och är fel, och känns som ångest och oro är en vardag ibland. Katt med ep anfall är inte lätt bestämde mig ändå att ha dessa 3 katter när jag flyttade hemifrån, klarat av hennes ep anfall bra men efteråt blir man liksom sönder. Det är oro o stress antar jag, sen så drunknar man i andra grejer också. Ensamheten när man har sånna mörka episoder, när man är ledsen och oroar sig för mycket. Kan inte prata med mamma då hon är rätt emotionellt instabil, tack vare min mormor. Så ringde henne direkt efter för att få stöd och för att få kanske styrke ord, men istället för att få detta satt hon och grät mer än jag. Blev nästan att fick trösta henne istället, vilket blev en jobbig situation med en dag när man mår bajs. När jag sa att jag behövde stödet egentligen blev hon arg, “Ja men du säger ju att jag ska visa mer känslor eller acceptera dina varför accepterar du inte mina”. Känner mig lite låst lite ensam, vet inte vilket håll jag ska vända mig åt. 3 handikapp som gör mycket stress är ju inte så jävla lätt heller, ADHD Autism spektrum och EDS. Vart vänder mig sig i sådanna tillfällen när det känns som att inte ens vänner finns där, själklart finns dom där men det känns inte riktigt som jag kan vända mig till dom heller. De inte falska, eller på något sätt dåliga. Antagligen bara jag som nojjar att jag stör dom, eller irriterar dom med mina gråt och gnäll.
Tack för mig
