Psykos, självmord, lösning.

[Yellow Hegevi]

Känner mig värre och värre för varje dag.

Har panik. Måste fixa allt nu! Ställa allt till rätta! Kommer jag få leva innan jag dör? Eller ska bara gå runt här som ett förvirrat oälskat fån där ingenting funkar. Jobb är åt helvete, måste flytta från bostaden, en ständig belastning för mina släktingar, nära och kära.

Aldrig känt mig älskad, alla dissar mig, sårar mig, mobbar mig, skrattar åt mig bakom min rygg, pratar om mig, sprider rykten.

Samtidigt går jag här på jorden med en villfarelse att jag ”duger”. Jag duger inte. Jag är tydligen inte en så bra person som jag hört. Folk säger väl saker för att vara snäll. För annars kan jag ju ta livet av mig men det känns så oundvikligt ändå! Kan någon förstå? Om jag hade varit en bra person hade väl allt gått bra? Men allt har gått åt helvete hela livet.

Jag föddes, blev mobbad, blev offer, gjorde mig till förövare, gjorde mig till offer, offer, offer. Sen ska stå och samla ihop mig själv. Läka från alla sår. Bli normal. Men jag kan inte bli normal. Hur länge ska försöka? Hur länge ska jag försöka simma i land när det inte finns något land i sikte? Bara vatten och hajjar som försöker äta mig.

År ut och år in. Kommer ju dö snart ändå så vad spelar för roll? Kommer dö av ensamhet. Kommer dö av att känna mig som ingenting. ”Av ingenting är du kommen och du kommer inte bli någonting och ingenting ska du åter bli.”

Hatar det här livet. Önskar att Jesus kunde rädda mig. Eller att jag kunde få ett tecken på att saker kommer att ordna sig. Men alla tecken jag fått har lett mig på fel spår. För hittills har alla mina romantiska drömmar om den här världen dött en efter en och nu finns det bara en dröm kvar och det är om kvinnan jag älskar men snaran dras åt hårdare och snart är mitt liv förbi och den sista drömmen drömt.

Jag har bara levt i mina drömmar… Levt i mina visioner… Men allt var bara en dröm som jag inte levt… Visioner som inte var någonting. Har en känsla att jag tänkt helt i onödan.

Allt är tvärt emot vad jag vill… Men jag vet inte vad jag vill. Eller jag vet vad vill men det tycks vara omöjligt. Jag är för trött och trasig…

Nu slutar jag andas…

<3 Det låter som att du desperat vill komma ut på andra sidan? Att du arbetar mycket med problemlösning för att få ett annat typ av liv och mående?

Tänkte litegrann på detta också, som jag också ofta hamnar i, om att “bra saker händer goda människor, och dåliga saker händer dåliga människor”, är egentligen lite “förövarlogik”?

Man blir inte mobbad för att man är dålig som människa. Mobbing handlar om att andra människor brister i sin empati. Därmed skadar en och det är olagligt. Ingen förtjänar att bli mobbad!

Känner igen mig mycket i det du skriver.

[Yellow Hegevi]

Indigo Fijylo skrev:

<3 Det låter som att du desperat vill komma ut på andra sidan? Att du arbetar mycket med problemlösning för att få ett annat typ av liv och mående? Tänkte litegrann på detta också, som jag också ofta hamnar i, om att ”bra saker händer goda människor, och dåliga saker händer dåliga människor”, är egentligen lite ”förövarlogik”? Man blir inte mobbad för att man är dålig som människa. Mobbing handlar om att andra människor brister i sin empati. Därmed skadar en och det är olagligt. Ingen förtjänar att bli mobbad! Känner igen mig mycket i det du skriver.

Jag tänkte livet skulle bli bra när jag blev vuxen. Men det är samma mönster år efter år och det känns omöjligt att bryta. Varje gång jag mår bra så går allt åt helvete. Har aldrig varit trygg, aldrig varit på trygg plats, alltid blivit utnyttjad, sårad, dissad, mobbad. Vilket skapar en obefintlig självkänsla. Mina vänner och nära kära kan säga saker som ”Du är så fin” ”Du är bra” ”Du bryr dig om andra” ”Du har ett stort hjärta” ”Du kommer hitta en tjej” osv men tydligen inte. Jag är fortfarande en underdog. Samtidigt som människor säger bra saker så kan dom säga dåliga saker och har alltid haft problem det sedan barnsben att jag alltid var dålig och bra samtidigt. Alltid dubbla signaler.

 

<3 Menar du att du söker efter en objektiv bedömning som tydligt visar om du “är en bra person” eller om du “är en dålig person”?

Kan man kanske tänka sig att försöka ha fokus på att göra bra och så är det lite vad det är, enligt andras åsikter? Ju mindre koncentrerad man är på sin person och mer på sina beteenden, desto lättare tycker åtminstone jag att det brukar gå.

Vad är definitionen av att vara en dålig eller bra person, enligt dig? Hur ser den skalan ut?

Om du vet att du gjorde gott och efter bästa förmåga tänker jag det ska vara bekräftelse nog? Sedan kan det väl alltid finnas människor som glider runt och försöker göra en osäker, att man är dålig på något sätt, men det skvallrar väl mest om de själva allra oftast?