Orkar inte mer hopplösheten kryper i mig

[Blue Bujivy]

Hopplösheten kryper i mig. Jag vill inte mer. Känns som ingen hjälp för mig känns det som. Jag har bara blivit sämre fysiskt sämre o sämre med hjärtsvikt o lung problem mm. Nu har jag börjat svimmat också

jag väntar på plats till boende men 2 års väntetid men de funderar på kortisboende men då får inte katterna följa med. Dr behandlar mig som jag va 5 år

jag vill inte mer livet känns så hopplöst. Jag tror jag ger upp snart. Jag vill inte mer

förlåt jag störde

Hej Blue Bujivy <3

Alla får skriva och vara här.
Du stör inte, fina du.

Känner igen det där med hopplösheten. Det är så dränerande.
Jobbigt och så tungt också att bli behandlad som om man vore 5 år gammal. Så förnedrande.
Hoppas de en vacker dag får insikt i sina beteenden där som sjukvårdspersonal och skäms över sig själva.
Det är långt ifrån okej och acceptabelt att behandla någon på det sättet. Min erfarenhet säger mig att de som gör så oftast själva inte är vassa människokännare alls eller är särskilt kloka och smarta, i allmänhet.
Man behandlar ofta andra som man själv vill (eller behöver?) bli behandlad brukar man ju säga. Ta inte åt dig, fina du!

Har du någon tid på dygnet då du dippar mer än andra tider – om du vill säga? <3

Stor kram!

[Purple Cygojy]

Ja, här är du välkommen att skriva! Du ska inte känna att du stör, för det gör du inte.

Att du har börjat svimma låter väldigt allvarligt! Rent moraliskt är det ju oacceptabelt att samhällssystemet inte kan ge dig tryggheten och stabiliteten du behöver i livet. Det är ett oerhört dåligt betyg på vårt moderna samhälle.
Hur går det om dagarna? Finns det nåt i ditt liv som gör det lättare för dig? Önskar det bästa för dig!

[Blue Bujivy]

Kvällarna är värst att det kryper i kroppen med ångest

pga jag har psykiska diagnoser så säger de flesta dr att mina svimningar är psykiska trotts psyk o kardiologen säger att så inte är fallet… bli så ledsen o less på deras beteende. Ingen dr vill ha mig riktigt de bollar mig fram o tillbaka. Jag orkar inte mer vill bara dö slår sönder mig snart hjärnskakningar vid svimningar. Sist på akuten hade jag 85 i övertryck i blodtryck o ssk började ge vätska o syrgas men då dr ser det så säger hon att sluta ge för hon ska hem o det hjälpte ej att ssk sa ifrån o de gick iväg då sa dr att det va psykiskt till ssk sen kom personalen o behandlade mig som jag va 5 år

Nu har mina kompisar blivit rädd för mig o vill inte va med mig för rädsla att nått händer. Jag känner att varken sjukvården el mina kompisar vill ha mig så orkar jag knappt nått mer vill inte mer. Jag har mina 3 katter som e mitt allt men måste den ena flytta för jag inte orkar 3 katter pga mitt fysiska mående blivit sämre o jag tror han får det bättre hos sitt nya hem. Men kommer endå sakna min bebis. Jag vill inte mycket mer försöker prata med psyk men ingen förstår. Hur länge till orka jag ?

Åh <3 Dessa personer ska förstås lyssna på dig och hjälpa dig på alla möjliga sätt som det går. Annars är det tjänstefel. Blir upprörd över att det får gå till såhär. Tänker även att du ju så desperat skulle behöva att en rejäl och vettig kompis klev in i det här läget och tog dig i parti – gjorde din röst hörd, fina du. Det ska inte vara så att man som patient ska behöva kriga ensam i detta!
Varför är de så rädda, menar kompisarna förresten. Är de rädda för att “behöva se” ifall du skulle svimma? Tycker det låter så svekfullt och förskräckligt att de inte hjälper dig och finns hos dig.

Stor kram! Bra att du skriver här!

[Blue Bujivy]

Det händer att jag slutar andas o får hjärtstopp enligt dr men då har jag dr som säger jag har makten o jag älskar den o alla andra som tycker nått annat är idioter o om vi inte ser det så händer det inte o då spelar det ingen roll vad andra dr säger. Det skrämmer mina kompisar vilket jag förstår men då tycker jag det e taskigt att lova o göra roliga saker o sen ta o säga sen att jag vill inte pga din sjukdom

jag känner mig så ensam o ledsen i allt. Orkar inte så mycket mer jag har suicidplaner ingen skulle sakna mig

 

Ja, håller med dig, det är verkligen taskigt att först föreslå att ses eller göra något, och sedan dra in det förslaget. Skulle reagera exakt som du och bli jätteledsen och besviken, uppgiven. Förstår kompisarna hur sårande det är när de gör så?

Är säker på att massor av personer skulle sakna dig!!!

[Blue Bujivy]

Jag vet att de kompisar gör så vet det e sårande iallafall om de tänker….  En bli sur om ledsagarna gör likadant… e så less att ingen förstår mig.  Är jag så dum o korkad som det känns?

 

Det handlade definitivt inte om dig. Är uppenbart att det är omgivningen som fallerar i detta. Du är väldigt tydlig i din kommunikation (det ser vi ju här inte minst!) och har knappast konstiga krav. Du vill ju bara ha adekvat hjälp av sjukvården och stöttande kompisar, det är inte ett dugg konstigt!