När vet man att det är dags att ge upp,??

[Red Vurebu]

När vet man att det är dags att ge upp?

När jag väl klarat av något jobbigt/något löst sig, då tänker jag…äntligen nu kan jag få ta tag i livet och börja leva..

Men nä…då kommer  nästa sak som ett brev på posten. Nu börjar jag tvivla på livet och att det någonsin ska bli bättre. Jag börjar känna tröstlöshet och noll framtidstro, samtidigt som jag börjar få ålderspanik att det inte är långt kvar av mitt liv. Är på den äldre åldershalvan.

Går i terapi och är så mentalt trött att jag inte orkar kämpa längre mer snart…

När är det dags att ge upp???

 

[Blue Leputo]

Hej jag, har haft det kämpigt typ halva mitt liv, jag är 30 år men det känns som att mitt liv var bra till jag blev 14-15 år sen blev det sämre o sämre o i sista året på gymnasiet beslutade jag mig uppenbarligen för att ta mitt liv, men jag misslyckades uppenbarligen, kom halvvägs kan man säga… Så jag har en hjärnskada som jag kommer få leva med resten av livet och jag har en fot som är ihopskruvad osv… Lite allmänt less på livet men jag harvar på och göra nya saker hela tiden. Något jag lärt mig är att det finns alltid folk som har det sämre o dom lever ju, Hur dom klarar det det vet jag inte men jag insåg när jag var på sjukhuset att livet kommer aldrig bli exakt likadant som de var men det blir bättre med tiden… Tiden läker inte alla sår men man lär sig leva med sina bekymmer och lär man Länna nya människor så får man nytt hopp tycker jag. Jag har gått 3 utbildningar sen efter jag kraschade och klarat 2 men jag har ändå lärt mig mycket nyttiga saker även om jag inte är nån elektriker eller hydraulmontör så kan jag fysik o mekanik på bas nivå. Jag har många vänner och iprincip alla träffade sin respektive i gymnasiet eller när vi var i den åldern då man var ute o festa mycket o så men nu känns det typ försent för mig. Jag känner mig trött o less på tjejer då det inte funkat nå bra tidigare så har jag nästan gett upp helt. Men ändå så ger jag inte upp jag vet att livet kan bara bli bättre. Jag har varit på botten o suttit i rullstol och haft illamående osv, jag hade ett helvete i typ 3 års tid känns det som sen blev det lite bättre o sen har det bara rullat på så fastnade på samma jobb lite väl många år men jag hade inte kapacitet att ta mig vidare tidigare så då blev det som det blev och det är som det är. Jag hade inte tänkt ge upp nu iaf. Har jag kämpat sedan 2012 så kan jag lika gärna kämpa ett tag till. Mina föräldrar är 65+ och dom skulle ju bryta ihop om jag skulle ta bort mig, lika så min syster men hon har ändå en familj så jag tror hon klarar sig lite bättre iaf. Men det finns inget som kommer kunna reparea skadan som man lämnar efter sig. och jag tror inte att jag kommer få det bättre efter heller. Jag tror att aningen hamnar man i nån slags limbo och får återuppleva hemska saker resten av livet eller så blir man pånyttfödd. Jag föredrar det senare men man vet ju inte…